TV set

1997 var jag med i Expressen Fredag. Där svarade jag på frågan om vad jag helst sjunger i karaokesammanhang. Expressen Fredag var ganska coolt på 90-talet, för den som inte minns.

I alla fall svarade jag nog något tufft på frågan – som att karaoke är mesigt. Men det klipptes ned till The Passion of lovers med Bauhaus.

Nåväl. Det kan jag absolut fortfarande stå för, 13 år senare. Bauhaus är bra, och då pratar jag inte byggvaruhuskedja eller konstskola utan bara postpunkband.

Efter 1997 har jag liksom hamnat i medieskugga. Solförmörkelse är helt klart en underdrift. Journalistkåren har fått annat för sig.

Jag har mest figurerat i procentsiffror gällande kvällstidningarnas webbfrågor som senare publicerats i pappersupplagorna.

Skulle du vilja vara kompis med Anna Anka och titta på Eurovision Song Contest med henne och kasta en röst på den blå idiotin i riksdagsvalet till hösten?

Ja – 67 %

Nej – 1 %

Jag fattar inte frågan – Resten av 67 + 1 % upp till hundra*

* Jag har inte glasögon och kan därför inte räkna ut procenten för sista svarsalternativet

Och där har jag gottat mig. Bland nej-sägarna har jag funnits. En siffra där tillhör mig. Men det har inte imponerat på någon, inte ens på kvinnan som utger sig för att vara min mor som liksom per automatik tagit på sig rollen att älska mig oavsett hur dunkel skuggan än må vara.

Men idag har det vänt. Det har det. Jag bör finnas med på en tv-kanal nära dig under kvällen. Jag sitter i en publik och ser antagligen ungdomligt häftig ut. Och lite efterbliven kanske. Men ändå.

Det vänder nu, jag känner det.

Träffade förövrigt en för mig okänd kvinna idag.
– Är det du som är Wayne Nilsson? sa hon.

Det är det, svarade jag, och sen sa kvinnan, som är kompis med Storapa – som inte alls är speciellt stor utan egentligen skulle få plats i en fingerborg, väldigt snälla saker. Det gjorde mig glad.

Efter det drack jag bjudsprit på diverse tillställningar mest hela dagen. Och insåg att jag är en värdelös minglare, jag är alldeles för defensiv och vill inte störa och flamsa med visitkort och tjafs.

Men det gör inget. Jag lägger ingen vidare prestige i minglande eftersom det är ett så jävla fult ord. Och då inte svordomsfult – utan bara irriterande.

Mingla ... herregud. Innebandy är till och med tuffare.

Hej då.