fredag, maj 14, 2010

Fear (of the unknown)

Jag befinner mig hos kvinnan som utger sig för att vara min mor. När hon för några veckor sedan fick reda på den förstföddes ankomst ringde hon upp fem minuter senare och meddelade att det bokats en resa till Tallinn.

Det var tydligen väldigt angeläget att åka bort just de datumen jag skulle komma på besök.

Men det ligger en lapp på köksbordet som säger att det finns vetemjöl i skafferiet om jag skulle bli hungrig. Det är omtänksamt, mycket omtänksamt.

Regnet slår mot rutan och fåglarna har slutat kvittra och jag är ensam i ett hus på landet. Nu när det är ljust ute gör det mig inget, igår när det var mörkt var jag till en början inte lika tuff.

I takt med att skuggorna faller har jag en tendens att jaga upp mig själv. Att huset ligger intill en sjö och en kyrkogård gör mig liksom inte heller speciellt harmonisk. I sjön bor det farliga fiskar och kanske nåt slamodjur och på kyrkogården bor det naturligtvis döda människor.

När jag gick på dagis drog en av fröknarna (det hette så på den tiden, nu heter det förskolelärare eller nåt med pedagog) en spökhistoria.

Jag minns inte exakt, men det var något om ett par i en bil på en mörk skogsväg. Plötsligt stannade bilen och killen (han skulle väl spela ball och modig för att få lite mutta kan tänkas) gick iväg för att ordna bensin. Tjejen satt kvar och väntade. Efter en stund hörde hon hur något dunkade mot biltaket. Hon gick ut och tittade och på taket satt en gubbe och slog killens avslitna huvud mot bilen.

Sen minns jag inte vad som hände, jag lyssnade kanske inte klart, jag fick väl rusa iväg och få hjälp med att byta underkläder eller så svimmade jag lite teatralt och graciöst mot nån ribbstol.

Den där mysiga lilla sagan kom jag att tänka på igår vid skymningen. Det var onödigt och jag förbannade tanten på dagis.

När jag smög omkring och försökte tänka vuxet och logiskt – som att allt bara var hittepå – hittade jag en flaska gin. Det kändes extremt passande.

Efter ett par stadiga glas stod jag på altanen med bar överkropp och bakåtlutat huvud och utmanande vartenda jävla sjöodjur och spöke och mördare. Hade någon sett mig hade tankarna direkt gått till Brad Pitt i Fight Club.

Nu ljög jag.

När gindrinkarna gjort mig lugn och fin satt jag i soffan och löste korsord och såg när Tjeckien spöade Sverige i hockey-VM. En god kväll.

Nu ska jag gå bort till lanthandeln och köpa torrt gammalt snus och berätta nyheter från Stockholm. Med uppspärrade ögon kommer byborna få höra att det finns något som heter betalkort och att man inte använder check längre. Skulle det bli lynchstämning och när de kallar mig lögnare har jag en plan.

Jag tar med mig ett par silvermynt och kastar i diket. Då riktas uppmärksamheten dit istället, de blir så fascinerade av allt som glimmar.

Hej då.

Ps- Ja, videon suger. Men Siouxsie kommer undan med allt. Det gör hon fan.



2 kommentarer:

Ännelaij sa...

hahaha, jag tror jag dör av skratt eller nå´t.
Vars får du allt ifrån?

Milla sa...

Den där spökhistorien har jag också fått berättad för mig i min ljuva barndom. Jävla fröknar.