Big balls

När jag var 15 år sköt jag mitt fotbollslag till pojkallsvenskan. En milstolpe inom svensk fotboll som många antagligen fortfarande pratar om vid fikaborden eller över fredagsfonduen hos svärmor.

Jag valde att lägga av efter den säsongen, man ska sluta när man är på topp. Istället inledde jag en karriär vid grillplatser och lekplatser och garage där man utropade sig själv till kung över hela jävla världen efter att ha nosat på en halv folköl.

I en ålder runt 20 gjorde jag comeback i ett korplag. Vi spelade i samma serie som nåt kriminellt mc-gäng, det var väl inte så jävla kul. Särskilt inte efter att jag försökt skämta med en av dem på krogen och sagt att jag skulle knulla honom i röven. Jag var lite nervös efter det. Hade lite ont i magen liksom.

Sådan jargong förbrödrar inte alltid. Det kan ni ha i åtanke.

Nåväl.

Igår skulle jag visa människorna i Stockholm hur en fotboll ska rullas, hur man gör tjusiga tricks och så vidare. Den spelare som jag mest identifierar mig med är nog Lionel Messi. Vi påminner mycket om varandra förutom att jag har mycket mer pondus. Pondus i form av sisådär 10-15 kg för mycket på min torso.

Likheten med Messi är i alla fall så som jag minns det.

Efter första bollkontakten och en tvåmetersrusch började det svartna för ögonen, jag såg monokroma regnbågar när jag blundade. Trögflytande saliv fyllde min mun och hängde som ett klibbigt, men ack så imponerande, spindelnät när jag försökte spotta.

Det smakade blod.

Jag vet inte exakt hur duktig Messi är på att sparka i luften, men jag tänka mig att jag är en aning skarpare på den punkten. Men det är väl tyvärr bara på den punkten jag är bättre än honom. För dra åt helvete vad den lilla teknik som förr fanns i benen är borta.

Inte en passning rätt. Inte ett skott i vettig riktning.

Bara ångestfyllda stön.

Men jag gjorde ett mål, det gjorde jag. Problemet var bara att när jag vände om för att ta emot glada tillrop från mina lagkamrater var alla på planen på väg till sidlinjen. Det var halvtid och jag hade inte uppfattat det. Alltså hade jag lallat omkring själv och haft helt öppet mål, inte en motståndare inom en radie på 37 meter.

Målet räknades inte.

Efteråt tryckte jag i mig en biffstek, grönsakerna petade jag bort för att kunna koncentrera mig fullt ut på såsen som tillbehör. Måltiden sköljdes ner med sex stora öl. Det gäller att återställa balansen i kroppen när man rört på sig.

Idag har jag jävligt ont i ryggen. Det beror väl på att jag mest stod framåtlutad med händerna på knäna och försökte andas under matchen. Jag har även fått en stor blodblåsa under ena stortån. Den gör också ont.

En rollator vore något nu när jag ska leta upp en bänk i solen.

På bänken ska jag läsa Killing yourself to live – 85 % av en sann historia av Chuck Klosterman. Det är veckans boktips. Fan va bra ni har det, ni på internet. Får allt serverat på silverfat. Det är jag och Oprah Winfrey som får den här världen att snurra runt.