Hello Africa

Nu ger jag mig av. Har jag inte uppdaterat innan sjätte december så kan ni använda den här bilden vid eventuell efterlysning. Eller som skithuspapper. Det är valfritt. Jag försöker intala mig att man kan sparka på myggor som åker runt med sjukdomar och att man kan strypa skenande flodhästar med kuken. Men det hjälper inte. Jag är nervös. Och rädd. Men allt blir nog bra. Det måste det bli. Hej då.

Double dare

Ikväll har jag packat.
Och blivit packad.
Så kan det gå, som Vonnegut skrev. I mitt bagage har jag långkalsonger (det blir tydligen kallt på nätterna), en bok av Fante, en bok av Camus och lite annat jävla krafs som saknar allmänintresse.
Och ja, det är väl inte så mycket mer än så som finns i väskan.
Så det spelar ingen roll. Kanske säger vi hej då för alltid.
Kanske inte.
Eat my fuck.

(Blank)

Efter mycket funderande fram och tillbaka så har jag kommit fram till att jag inte tänker vika ut mig. Det känns inte rätt, jag vill inte bli betraktad som ett köttstycke. Jag har så mycket annat att erbjuda. Just nu kommer jag visserligen inte på vad, men ändå.

Ikväll har jag tvättat. Och städat. Städa ska man alltid göra innan man reser bort så att det är rent och fint och prydligt när man kommer hem. Det hör liksom till. Men undermedvetet så tror att jag nog att det görs på grund av risken att stryka med på resan och därför vill man bespara anhöriga att behöva slarva omkring i ett smutsigt bohag. Men... tillfällen att behöva kasta in handduken i förtid finns ju alltid när jag tänker efter. Jag riskerar till exempel alltid livet när jag tvingas ta mig genom det där gudsförgätna garaget för att komma till tvättstugan. Jag småspringer alltid genom det, rädd för mördare och bilar som ska rivstartas. Jag borde ha tagit svart bälte i något annat än onani, som judo eller tjuvtricks. Och den där fläkten från helvetet som spyr ur sig sin eländiga kakofoni när man minst anar det skrämmer mig oerhört. Varför finns den där? Bygg lufthål för helvete! Kan väl inte vara så svårt? Det är väl själva fan att man kanske måste skola om sig ventilationskonsult för att man ska få en trygg garagemiljö.

Okej, min teori om att städning innan resa sker på grund av dödsfall håller inte. Man måste alltid städa för att underlätta för sina anhöriga. Det är jag storsint nog att erkänna. Nu slutar jag tänka och koncentrerar mig på att klämma finnen jag har på hakan istället. Hoppas det blir en sprutare. När en finne sprutar så fylls min kropp med något euforiskt. Det är nästan religiöst. Känslan av fullkomlighet blir total. Tänk om det alltid fanns en sprutfinne på hakan.

Naked uniform dead

Idag måste jag fatta ett viktigt beslut. Det handlar om jag ska vika ut mig eller inte. Utviket kommer att ske i form av olika bilder av lätt erotisk karaktär. Någon strandbild, en i verkstadsmiljö hållandes i cykelhjul och kanske en i klassisk brandmansoutfit. Ja, ni förstår säkert. Det är jag själv som är initiativtagare till projektet och bilderna kommer att samlas i en kalender som senare ska säljas. Och det är lite där som problematiken kommer in, eftersom intäkterna inte kommer att gå till välgörande ändamål. Om intäkter från ett utvik går till välgörenhet så blir det legitimt och man blir betraktad som en fin människa. Nu kommer pengarna gå oavkortat till mig själv och man kan tyvärr bli kallad för “lite väl vågad”, eller “billigt jävla luder” . Är det värt det? Det måste jag ta ställning till under dagen.

Help the aged

Det är något som bråkar hemma. Det är en svart låda med små lampor som lyser ibland och i lådan bor Internet. Men nu vill Internet inte komma ut. Ringde företaget som jag köpt lådan av och fick tala med en kvinna som började mästra mig med frågor om operativsystem och router och andra saker som inte finns på riktigt. Jag tyckte inte om henne och Internet är fortfarande bortskrämt. Nu sitter jag på kontoret och glor.

Nåväl.

När man var tonåring och festade, antingen genom klassiskt parksupa eller i någons kvart, så fanns det fan i nio fall av tio någon okänd människa som var med. Denna människa var oftast en jävla bonnläpp av manligt kön med byxorna uppdragna till armhålorna och sju åtta år äldre än alla andra. Som sagt så var människan alltid okänd och det undrades lite tyst i leden hur i helvete karlsloken hade nästlat sig in. Men så länge den äldre mannen med dålig hållning och fula kläder inte var med och konkurrerade om något kjoltyg eller var för full och otrevlig så fick han väl vara med. Det var ju ändå lite synd om honom eftersom han borde vara lätt efterbliven då han inte verkade umgås med någon i sin egen ålder.

I lördags var jag på en festtillställning. En riktig ungdomsskiva med drygt 60 personer inklämda på 19 kvadratmeter med tillhörande spyor och kass musik. Jag fick frågan från en ungsnärt om vad jag som var så gammal gjorde på festen. Visste inte vad jag skulle svara, det kändes löjligt att börja med något patetiskt försvarstal. Så jag låste in mig på toaletten istället. Tittade mig i spegeln och såg den där äldre losern från ungdomsåren. Jag drog ner byxorna lite, för att försäkra mig om de inte satt i armhålorna. Jag tyckte mig höra hånskratt från festen, Hånskratt riktade till gubbfan som drack folköl och inte ungdomlig cider. Hånskratt riktade till den efterblivne byfånen som inte hade några vänner i sin egen ålder. Jag åkte hem.

Eftersom att jag inte försvarade mig då, så gör jag det nu. Inte för att det spelar någon roll egentligen, men det känns ändå lite bättre. Har räknat lite och med mina exemplariska matematiska kunskaper så landar snittåldern på de tio personer som jag umgås mest frekvent med på 25,3 år. Det duger.

The sun has failed

Det är väl själva fan. Hela veckan har varit det ett jävla kukväder och idag när jag tänkt att unna mig lite välbehövlig bakfylla, soffliggande, håglös onani och en promenad till pizzerian som största kraftansträngning, ja då jävlar passar solen på att titta fram. Det kanske är det lutherska arvet som gör sig påmint för när solen skiner så ska man vara utomhus och hitta på aktiviteter och umgås och vara jävligt glad. Så ska det vara. Solen måste man ta vara på. Men det ser ut att blåsa ute och det är väl farligt. Det borde räcka med att gå ut på trottoaren och ta en cigg. Men jag är inte röksugen. Stannar nog inne och blundar istället, för om jag blundar så finns inte solen och då behöver jag inte vara lycklig och det är ju jävligt praktiskt.

Untitled

I somras så började jag ju misstänka att jag var övernaturlig, en sån där synsk människa. Det fanns planer på att jag skulle få ett eget program på TV4+ och få spara ut håret och då med en riktig tjacksnara bara gå runt och fördriva tiden genom att förnimma saker. “Snälla håll käft, jag förnimmer” skulle vara mina ledord. Men nu blev det ju inte så och planerna lades på hyllan.

Jag blev en vanlig dödlig jävla tråksvensson igen. Ända tills idag. Imorse när jag stod i hissen så tittade jag på min väska och tänkte att den stackaren började bli trasig. Jag hann ungefär tre meter ute på trottoaren innan axelbandet släppte och väskjäveln föll ner i vattenpöl. “KUUUK!” skrek jag spontant (kuk är för övrigt veckans favoritkraftuttryck, jag gillar hur hårt det låter med K-ljuden. Tack kuk) och några tonårsflickor såg skrämda ut. Där stod jag i hällregnet med en väska i en vattenpöl och mina händer knutna och riktade mot himlen och den där jävla fittan som huserar där uppe. Det slog mig liksom aldrig att instinktivt plocka upp väskan. Jag är en gosse utan instinkt. Fan också. Samtidigt blev jag besviken på mig själv eftersom jag nu är synsk och kan förutspå saker så borde jag ju lagat väskan innan och då påverkat framtiden. Jag ska sluta förutspå saker. När jag senare sur och blöt och jävlig kom till kontoret så vägrade dataapparaten som legat i väskan fungera. Jag grät inombords i cirka en kvart innan O-dog tröttnade på min eländiga uppsyn och tryckte på någon hemlig knapp som förmodligen bara projektledare känner till och då började apparaturen blinka och gå som vanligt igen.

Angående kontoret så har jag under den senaste tiden blivit veckans anställd. Jag har varit mycket säker på min ställning som kontorets bäste man. Nu har jag dock stött på problem. Den Lille Ettrige har nästlat sig in i projektgruppen. Bra tyckte jag först eftersom det kunde vara skönt med någon som hämtar kaffe och dylikt. Det tycker jag inte längre eftersom han kommer med egna idéer och förslag som uppskattas av O-dog.
- Mycket bra initiativ, säger han.
- Dra åt helvete, säger jag.
Nej, så säger jag inte. Men jag tänker det och blänger som fan. Den Lille Ettrige ska inte komma tro att han kan slå in en kil mellan mig och O-dog. Inga käppar ska sättas i det fina relationshjul vi byggt upp. Det verkar inte vara någon idé att tala O-dog till rätta, han verkar ändå inte förstå att inkräktaren bara är en lismande rövslickare. Så för att upprätthålla ställningen som veckans anställd framöver så ska jag döda Den Lille Ettrige. Han kommer hit snart, tror att jag ska bjuda på öl och vara vänskaplig. Det enda jag ska bjuda på är ett trubbigt föremål placerat i hans ansikte upprepade gånger. Sen dumpar jag kroppen i soprummet och allt blir som vanligt på kontoret igen. Bra. Skönt. Trevlig helg.

Funeral party

Eftersom blogghelvetet fortfarande fyller två år och eftersom det är torsdag och jag är trött i döskallen och att jag snart åker utrikes så blir det återigen en repris.


En väninna frågade en gång vilken musik jag tänkt att ha på mitt bröllop. Jag satt som ett jävla frågetecken i tolv minuter och medgav sen att jag inte ägnat bröllop en enda tanke. Känns en aning avlägset.Begravning däremot, där har jag hyfsad koll på musiken.

Men till att börja med så är mitt mål att svenska regeringen
avsätter X antal miljoner inför min död. Pengarna ska gå till att abonnera Unter den Linden i Berlin. Där ska min kropp transporteras fram, med ett följe av hundratusentals vackra gråterskor. Tillslut ska min kropp ligga på lit de parade vid Brandenburger Tor och Lena Olin ska hålla ett känslosamt tal. (Champs-Élysées och den där bågen som avstjälpningsplats kan också duga) Kanske utlyser FN tre månaders världssorg.

Nu kanske det inte riktigt blir så, men man måste ju hålla framtidsplanerna vid liv.
Och om framtidsplanerna går åt helvete så har jag ändå koll på musiken.

Begravningen ska börja med något rivigt, något som säger till de ca sju begravningsdeltagarna att – Nu håller ni käft, för nu börjar det. Kanske Prolog, samt Feurio! med Einstürzende Neubauten. Sedan är det valfria låtar med The Cramps, Nick Cave (dock icke Deanna) och Tindersticks som gäller.Näst sista låten blir Il N'y A Pas D'amour Heureux med Francoise Hardy. Jag tror amour betyder typ knulla på franska och det verkar ju kul.
Avslutningsvis blir det i alla fall Perfect Day med Lou Reed. Detta mästerverk.

Oh it's such a perfect day,
I'm glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.
Just a perfect day,
Problems all left alone,
Weekenders on our own.
It's such fun.
Just a perfect day,
You made me forget myself.
I thought I was someone else,
Someone good.

För de som orkat/känt sig tvingade att ta sig till ceremonin så avslutas den med ett stort glas öl på närmsta ölsjapp. Inget jävla kyrkkaffe eller va man sysslar med.
Jaja, det var väl allt.

Ps - Jag är inte självmordsbenägen. Inte alls. Jag har en Lena Olin att kliva på innan jag kastar in handduken. Så till alla er som redan korkat upp årgångsvinet eller champagnen och satt på sig partyhattarna: Eat my fuck!

Morning has broken

När man ligger vaken och väntar på att P1:s morgonsändningar ska börja 05.29 och väckarklockan inte ska ringa förrän 07.30, ja då har man fan blivit gammal. Snart börjas det väl dukas fram sju sorters kakor efter varenda jävla måltid och kaffet kommer givetvis drickas på bit. Det ska sörplas och sugas på den där stackars sockerbiten. Stönar och frustar när jag sätter/reser mig gör jag redan. Snart blir det nog ljust ute. Eller inte.

Fly me away

Jag är ett offer. Ett brottsoffer. Jo, nu kan jag lägga till det på meritlistan också. Någon eller något har kapat hänglåset till mitt källarförråd. Angreppet mot mig som person upptäcktes i måndags, men det är först nu som jag orkar bearbeta och tala ut om chocken. Kvällstidningarna är givetvis underrättade. Känner mig oerhört kränkt och utsatt. Vem vill mig så ont? Funderar på en polisanmälan. Men eftersom det här landet har ett borgerligt styre så har väl mitt ärende mycket låg prioritet. Den gnutta empati som fanns har ersatts av ett enda stort jävla tänk på profit där mycket ska ha mer. Hade mitt efternamn varit Von Apfelstjärt så hade det förmodligen varit annorlunda. Jävla idioti. Men nu är det som det är och i dagsläget inte mycket att göra åt. Förutom att gnälla förstås, det kan jag göra med mycket gott samvete eftersom jag inte bidrog till att pöbeln skulle få makten.

I skrivande stund sitter jag och väntar på att malariatabletterna ska kicka igång. Men det verkar inte hända något speciellt. Det gör mig lite besviken, hade förväntat mig ett jävla åk, men det verkar ju inte bli av. Förmodligen borgarnas fel det med. Jo, så måste det vara.
Fick ett vykort från Soda idag. Det är något slags kattdjur som motiv. Och då menar jag inte någon polsk jävla bondkatt, utan en riktig. Typ gepard. Eller om det är en leopard, vette fan. Finns det lodjur i Afrika? Nåväl, vykortet lyder: Jambo Mzungo, nu är det två veckor kvar till din ankomst till Nairobbery. Tror att du kommer uppskatta Tusker och naturen här nere mycket. Ska bli kul å se dig. Men inte på något bögigt sätt då, eftersom det är olagligt här. Peace/Soda

Misstänker att Tusker kan vara ett ölmärke. Och att sodomin får ske i lönndom, ja, det är väl okej. Nej nu jävlar ska jag diska och äta saltgurka.

What´s he building?

Igår var jag på vuxenmöte. Där använde jag vuxna ord som procentsats och moms utan att egentligen veta va fan jag yrade om. Men det lät ganska bra i alla fall.
Efter mötet så bestämde O-dog och jag oss för att ha en spontan teambuilding för att sammansvetsa vår intima lilla grupp. Vi började på en krog där vi satt och såg viktiga ut med diverse dokument. Efter det gick vi hem till mig för att lära känna varandra bättre över ett flak öl. Lillöra kom förbi och underhöll. Hon är egentligen inte med i gruppen, men hon är från Norrland och är därför inte liksom som alla andra. Så man måste vara lite snäll mot henne ibland.
Lagarbete är viktigt, därför satte vi upp några tavlor tillsammans. Sedan fokuserades det märkligt nog mest på ölen. Efter ett tag började O-dog sprida en fin odör av genuin öststats-svett. Lillöra var inte sämre hon där hon satt och stolt fläkte med sina armhålor. Man kan ju undra vad det är för jävla människor jag umgås med egentligen.
Teambuildingen resulterade i att jag inte orkade ta mig till skolan i tid. 09.15 sklle jag varit där och 11.36 ramlade jag ur sängen. Skolk kallas det. Och det är ju tufft. Höll även på att svimma inne på apoteket. Det tar på kroppen med sammansvetsning och lagarbete. Idag har vi mest lyssnat på soul, druckit juice och ringt några privatsamtal på kontoret. Hann även med att få att ett jävla glädjebesked. Alltid något en mulen och bakfull novembertisdag. Nu ska jag brottas med soffan. Hej då.

Mother

Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga m Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! amma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma!

NAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

Breath of life

Jaha, här tar man sig en rehabhelg för att spara på kropp och ekonomi. Och då lyckas bankkontot börja bråka med ett okänt köp på 4234 kr. Så nu ligger kontot på minussaldo. Bra kontot, jävligt bra! Hade det varit fylla och dumheter inblandat, så visst, då hade jag väl kunnat bita ihop. Även om ett köp på 4234 kr långt ifrån helvete hade gått igenom. Men nu accepterar jag det inte. Inte alls. Jaja, det blir väl till att ringa till bankjäveln imorgon bitti och sätta ner foten ytterligare en gång då på kort tid.

Ikväll har jag haft Abab över på lite halvmiddag. Abab är bra på alla sätt. Hon är polis och snäll och trygg och snygg. Hon ska skydda mig mot farliga djur i Afrika. Det behöver jag. I Afrika ska jag ha semester och när man har semester så ska man röka som fan, oavsett om man vill eller inte. Det ska nyttjas nikotin i tid och otid, och då spelar det ingen roll om man semestrar på en bakgata i Gislaved eller på Sunset Strip i L.A. Nu har jag varken varit i Gislaved eller i Los Angeles och har ingen längtan åt något håll. Men det är principen som räknas. Och det är här som det lilla negativa med Abab kommer in.

Hon är en sån där astmatiker.

Och då gäller det att visa hänsyn.

Hon får helt enkelt flytta på sig när jag ska röka så att jag slipper höra gnäll om att luftrören förstörs. Eller så att jag slipper se henne bli blå i ansiktet och kippa efter luft, det kan nog bli obehagligt för mig. Därför får hon flytta ut på balkongen när jag ska ta morgonciggen. Har inte tagit upp det här med henne än, men hon förstår nog. Hon är klok och resonlig.
Nu ska jag sova ut för att vara extra laddad när samtalet med banken tas.
Hej då och god natt.

The upstairs room

Nu har jag fått konkurrens om uppmärksamheten av ett jävla barnbarn. Det ogillas mycket starkt från min sida. Vet inte hur gammalt barnbarnet är, men det är oerhört infantilt och omoget som fan, så uppskattningsvis tre år. Nu sitter jag på övervåningen och surar. Nu vet jag hur Askungen kände sig. Kanske rusar jag snart ner och hotar med att rymma hemifrån om jag inte också får hjälp med att klä mig. Men eftersom jag inte bor här så skulle väl mitt utspel få minimal effekt. Hoppas att mössen kommer fram och tar barnbarnet så att allt blir som vanligt igen. Men i väntan på mössen ska jag som sagt sitta här uppe och sura. BAH!

All hell breaks loose

Sitter och äter frukost vid köksbordet. Lyssnar på Melodikrysset och läser lokaltidningen. Tittar lite extra noga på familjesidorna, det gör man när man blivit vuxen. Kikar om någon man känner till har kastat in handduken eller ynglat av sig eller vid något svagt ögonblick bytt ringar med någon annan. Lite rädd för att behöva gå på begravning eller bröllop för någon man egentligen skiter fullständigt i. Men har man inte Facebook så behöver man väl faktiskt inte oroa sig. Lägger bort tidningen och tänker att jag också borde köpa hem fler valmöjligheter gällande pålägg. Pålägg är underskattat. Mor kommer in i köket.
– Såg du råttfällorna i vardagsrummet igår när du kom?
Det hugger till i magen på mig, tittar skräckslaget på människan som ska skydda mig mot allt ondskefullt i världen.
– Vi har bara sett två möss och det var ett tag sedan, visst det är lite äckligt men de är ju knappast farliga, fortsätter hon och måttar med fingrarna. Sedan går hon som om ingenting har hänt.
Det finns möss i huset. Mina händer skakar mer än vanligt. Sanera kåken eller riv och bygg nytt. Hur kan min egen mor som per automatik på grund av att hon just är min mor ska älska mig över allt annat låta mig vistas i ett hus där digerdödens lakejer kamperar? Digeeeerdööööden för helvete! Stoppar panikartat in byxbenen i strumporna, tröjan stoppas in i byxorna, eltejp viras runt tröjärmarna och halsen. Innanför mina kläder kommer ingen infernalisk gnagare in. Aldrig.
Trippar omkring på tå med en flugsmälla i hand.
Trevlig helg.

Friday I´m in love

Det är en låt med The Cure det, Friday I´m in love alltså. I mina öron verkligen ingen höjdarlåt. De fyra första skivorna är bra som fan, sedan kvittar det i stort sett. Vill man uppfattas som cool och jävligt dryg, ska man alltid säga att de tidiga alstren med ett band eller en artist är bäst (stämmer ju visserligen oftast i och för sig) och avfärda resten som skit. Det är ett bra knep. Så om du träffar någon i helgen som gillar Martin Stenmark så hävda att efter första demotapen så tappade killen gnistan totalt. Prata gärna om saker du inte har en jävla aning om, det är bra. Men om du träffar någon som gillar Martin på allvar så gör du nog bäst i att gå därifrån. De behöver vård de där.

Nåväl.

I tisdags bokade jag inrikesflyg i Kenya via det här Internet. Givetvis började sidhelvetet strula. Pengarna drogs snabbt som fan ändå, det kunde sidan i alla fall klara av. Men inte skickades några elektroniska biljetter ut. Fick ringa till flygbolagets huvudkontor i Nairobi och tjafsa lite. De lovade att maila biljetterna omgående. Inget hände. Imorse var jag på sämre humör än vanligt och då kände jag att det fan fick vara nog. Ringde upp igen och satte den gången ner foten med tyngd. Jag lät nog lite arg, mest beroende på att jag var skitnödig som fan och därav lite stressad. Men efter det så fick jag i alla fall mina biljetter skickade väldigt snabbt. Jag är mycket nöjd med den pondus jag visade. Funderar på att gå med i ett kriminellt gäng och börja med indrivning via telefon.

Idag har jag varit på kontoret. När man jobbar på kontor så får man sluta tidigare på fredagar. Det är bra. Vid 13.30 gled jag hem. Innan det så ägnade jag och O-dog mycket tid till att skriva en lista på saker som skulle göras under dagen.
- Ordna mysstämning på kontoret eftersom det är fredag
- Skriva ut pappret angående XXX
- Ringa Skinnis
- Städa multimediahörnan, det vill säga att placera tre skivor på ett snyggt sätt
- Fylla på vattenflaskan
- Kolla efter snygga tjejer i kontorskorridoren
- Äta lunch

Vi hann med allt förutom att skapa mysstämning genom att tända ett ensamt värmeljus. Så vi kramades lite istället. Och det var mysigt det med.

Ganska nöjd med dagen. Såg dock inte mitt span. Det var lite synd. Hon kommer ursprungligen från ett annat land, förslagsvis Iran eller närliggande geografiskt område. Vet inte vad hon heter. Men jag har gågglat på persiska flicknamn och nu döpt henne till Zhaleh. Det betyder enligt min källa rimfrost. Det låter fint. Hon kan ju visserligen heta Marie-Louise eller liknande i verkligheten. Då har jag gjort en felbedömning. Men i nuläget heter hon Zhaleh. Jag ser henne ofta och det gör mig glad. Hon ser aldrig mig. Förutom den där gången för några veckor sedan då jag stegade fram till henne på krogen och förklarade lite snabbt vad jag tyckte om hennes utseende. Hon verkade bli glad, men samtidigt lite rädd. Härom natten drömde jag om Zhaleh. Vi satt tillsammans vid ett bord och sålde lotter. Efter lite trevande småprat lade hon sitt huvud mot min axel och då blev jag generad. Och efter det vakande jag med ett leende för första gången på 13 år. Det var en fin dröm, och att det inte var något snusk inblandat måste ju betyda att det är mer än köttsligt begär på gång. Det ska jag nog berätta för henne nästa gång jag ser henne på krogen.
- ÖÖH! Zhaleh, jag drömde om dig och det var väldigt vackert, liksom inte som nån p-våffla med ett hårt rövknull och en facial som avslutning. Fan va fin du e!

Då måste ju hon också bli övertygad om att det är riktig kärlek på gång. Men det kommer inte ske i helgen för nu åker jag till mor på rehab. Ha en häftig fredag.

Smells like children

Hela veckan har vi pillat med datorer i skolan och det har många tyckt varit svårt för det är konstiga saker som file och save och sånt men det gör inget för på vårat program är alla bra och alla får vara med och idag fick vi titta på en sån där skrivare och med den fick vi skriva ut det som vi gjort under veckan och det var roligt för det var massa färger på pappren som vi skrev ut och sen så fick vi klippa och klistra och titta på vad de andra gjort och alla var jätteduktiga och sen fick jag lim på fingrarna och det luktade jättekonstigt och det blev roligt i huvet men fröken sa att det inte var farligt liksom och då frågade jag fröken om vi kunde få fingerfärg och trolldeg också men då sa fröken att vi bara skulle äta upp trolldegen ändå och då blev alla ledsna men då sa fröken att alla var bra och att alla får vara med och sen fick vi gå hem och då blev alla glada igen...

Hej framtid.
Hej arbetsliv.
Samhall nästa.

Eat my fuck.

Revelations

Wayne Nilssons blogg fyller nu i november två år. Det är inget att fira. Absolut inte. Nu är jag gammal och trött och därför slängs det in en repris. Inlägget skrevs för många år sedan på en annan sida i syfte att inför mig själv försvara singellivet. Nu är det lite förkortat och omskrivet eftersom det fortfarande är relevant.


Det kommer att börja med en lögn. Man går på dejt (träff). Jaha ja, dricker torftigt, måste dra till övre bar för att dra några flasköl snabbt i smyg. Kommer tillbaka. Skrattar åt dåliga vitsar. Man skrattar. Skrattar. Och ljuger. Hon börjar bli lite full och pratar om sånt som tjejer gillar att prata om. Som rosa band, smink och hästhoppning. Man försöker verka intresserad. Bräckliga fasader målas upp.

Tiden går. Det blir fler träffar. Man blir ett par. Den målade fasadens färg har ännu inte flagnat. Man ska flytta ihop. Och visst fan gör man det. Man åker till IKEA och hon väljer ut saker till det gemensamma hemmet. Jättekul. Ens skivor och värdefulla affischer får inte plats, inte ens i källaren. Man inser efter ett tag att det är som att flytta hem till föräldrarna igen. Göra sig återigen omyndighetsförklarad. Det är slut på att dricka direkt ur mjölkpaketet, slut på att komma hem full en måndagsafton och slut på att dra en tristessrunk vid köksbordet.

Jodå så att.. gravid råkar hon bli också. Jävligt kul tycker alla i hennes familj och närhet. Själv är man lite skeptisk. Tvungen att ta till flaskan för att orka med allt. När beskedet om tvillingar kommer blir det en isolerad helg i danskens sommarstuga på kusten för att inte bryta ihop totalt. Under graviditeten flyttar man till villa. För så ska det vara. Villa. Skitkul. Klarade inte ens att svarva en påk i träslöjden. Nu ska man bygga altan och staket. Men det vågar man ju inte erkänna för mamman till ens kommande barn att man inte kan. Därför skickar man henne på spa en helg och hyr några polacker som svart styr upp det hela.

Ungarna kommer. Har man inte pallat Terror på Elm Street-filmerna finns det inte det chans att man klarar av att titta på under förlossningen. Blod, slem och helvetet på jorden inbäddad i en sjukhussäng. I all förvirring efter barnens ankomst låter man henne döpa dem. En pojke och en flicka. Brandon och Brenda efter 90210. Det motiverar hon med ”men älskling, den ungdomsserien förändrade ju våra liv”. Jo så var det ju kanske tänker man och tvingas koncentrera sig på annat.

Det blir dop och bröllop i ett. Det ska byggas seriös kontakt med svärföräldrarna. Svärföräldrarna är givetvis helt jävla dumma i huvet. På bröllopet och dopet kommer ca 100 personer från hennes sida. Själv lyckas man, inklusive familjen, skrapa ihop ca 10 personer. Det börjar tjatas om bröllopsresa, men med tanke på att det där onödiga bröllopet kostade multum blir det mest tjafs. Hon vill till Mauritius. Det blir en helg i Ullared där hon får shoppa loss en timme eller två.

Och så blir det.

Ens bästa kompisar blir grannarna och fruns syster och hennes man. Grabbarna har man tappat kontakten med för länge sedan. Parsemestrar till Småland i husvagn. Hej då fyllehelger i Berlin.

Jag läser Mankell. Min fru läser Marklund. Tillsammans ser vi på Idol och Beck-filmer (han är ju så bra, han Persbrandt) Alla åsikter om vad som är bra eller dålig populärkultur finns inte längre. I stereon huserar Jimmy Jansson. Frun har blivit vuxen på riktigt och ifrågasätter om sångaren har ont i magen om något annat spelas.

Som sagt, vi blir bästisar med grannarna i området. Det ordnas med fest. I sin fylla och leda råkar man knulla grannen i Anderssons växthus. Grannen är en karl och ångesten är ett faktum.

Ungarna som luktat bajs alldeles för länge växer upp och även det blir jobbigt. Brenda blir mobbad för att hon är fet. Brandon spelar ishockey. Ishockey är dyrt och tidskrävande. Man jobbar måndag till fredag minst 50 timmar och utöver det så ska det skjutsas till träningar.
ALT 1: Brandon är duktig och får spela i flera årskullar. Det vill säga 30 mil på lördag och sedan det samma på söndag utöver veckokörandet.
ALT 2: Brandon är dålig på ishockey och man spenderar hela sin lediga helg på cup i en svinkall ishall i Oxelösund, när Brandon sitter på bänken.

Brenda hamnar i dåligt sällskap och röker hasch och sniffar lim. Tar lite för mycket Rohypnol och GHB. Jodå, en sväng till akuten för magpumpning varje helg. Sedan lyckas ungjäveln få ett slags lesbiskt Oidipus-komplex. Försöker hugga sin far och ligga med sin mor.

Familjeterapeut.

Man tror att allt har löst sig. Lite hyfsad kontakt med barnen igen och allmän husfrid. Plötsligt börjar frun jobba över, träna på gym och sola solarium. Man fattar misstanke och konfronterar. Jodå. Hon har kilat lite vid sidan av. Hon har knullat i dubbelsängen med sin älskare och tydligen visat på akrobatkonster och initiativ som aldrig förr. I vår IKEA-säng. Det skriker hon högt och gärna. Man blir arg. Man flyttar. Man skiljer sig. Sedan kommer det fram att ex-fruns nya knull/man heter Ove. Så hemskt förnedrande. Man är brädad av någon som heter Ove.

Så där ligger man. Nytt hem igen. Måste gömma vuxentidningarna och toarullen från sängmöbeln i sin spartanska etta när ungarna kommer på besök. De basunerar gärna högt ut hur jävla bra Ove är. Han som har fixat platt-tv och bastu och kan umgås med tonåringar på ett avslappnat sätt.

Det går ett tag. Man rycker upp sig. Man går på en krog som bara gamla och besegrade besöker. Den där som man hånade i sin ungdom. Man dricker sig full på tysköl som smugglas in. Man träffar en kvinna. Hon har två barn. Cirkeln är sluten.
Och om det ska bli så här, om det ska va så här. Ja då vill jag fan inte vara med.
Ljus och Kärlek!

Weeping song

Konversation med okänd man på känd gata.
- Du grabben, kan jag få låna en cigg?
- Låna?
- Ja, låna.
- Jaha, och när hade du tänkt att lämna tillbaks den då?
- Jag lämnar en cigg till någon annan idag.
- Jo men det låter ju rimligt. Vill du låna pengar också då kanske?
- Näe, bara en cigg, blir som ett kretslopp vet du.
- Mm... precis.

Hoppas verkligen att Gud eller någon annan viktig jävel såg att jag blev delaktig i kretsloppet nu och inte bara efter att dödgrävaren kastat jord över min framlidna kropp. Eller att jag får dagens ros i lokaltidningen av gubbfan som blev en cigg rikare.
Nu ska jag avsluta den här hemska dagen med att hetsäta oliver. Kanske karvar jag in de tre skrämmande f-en i väggen också. Framtiden, framliden och framstjärt.
Men då rasar väl väggen av framstjärtens tyngd. Framstjärten skrämmer mig. Jag försöker tänka på att jag åker roddbåt och dricker och dansar med en vän istället.
Och gråter en skvätt.

The world up my ass

Det är med stora ögon som jag nyfiket tittar på jordgloben som jag fick av Abab för någon månad sedan. Den är fin. Det är min värld. Bara min. Oavsett vem som vinner presidentvalet i Amerika imorgon så kommer det här alltid bara bara bara vara min värld. Jag tittar på min värld och minns. Sätter ett finger på Warszawa och minns bartendern som gav mig en lapp med texten “If you are homosexuallity, I would like to meet you, if not I´m very sorry”. Det skedde för några år sedan, minns inte riktigt vilket, men jag vet att jag var sinnessvag just den kvällen och frågade mig själv vad i helvete jag hade ensam i Polen att göra en fittkall novembernatt. I förtvivlan drack jag öl när jag fick lappen. Det var en fin gest av den polske bartendern. Men mer än så blev det inte eftersom jag inte är homosexuallity. En kram kostade jag dock på mig. Fortsätter med fingret och hamnar i Tjeckoslovakien. Till Tjeckoslovakien hann jag aldrig innan delningen. Inte till Jugoslavien heller. Men det finns ändå fina minnen från Tjeckien och Slovakien och Bosnien och Slovenien. Som när Soda svimmade på en spårvagn i en förort till Sarajevo till exempel. Klent virke i den där gossen. Kilar vidare till Nya Zeeland där Apa tvingade omkring mig på farligheter. Till exempel lurade hon upp mig på en häst. Det var en rejäl sak, säkert tre meter i mankhöjd. Jag tänker aldrig rida igen. Apa har inte tre meter i mankhöjd. Två decimeter kanske, och det är bra för då kan man hota att sparka henne i huvet varje gång hon blir för uppspelt. Tillbaka till Europa och Hamburg. Satt med Varulven och fyllekäkade schnitzel på eftermiddagen när en jävla tysk kom fram och ville kränga en cd-spelare. Vi avböjde vänligt och då ville tysken göra ett paketpris. Vi skulle få cd-spelaren och en skiva med Bon Jovi på köpet. Alltså, mycket skit kan man ta, men att bli erbjuden Bon Jovi-skivor... ja där går fan gränsen för vilka kränkningar man klarar av. Varulven satte ner foten och jagade bort tysken. Finns sällan något gott att säga om Varulven egentligen, men där visade han karaktär. Avslutar mitt tallande på jordgloben med Dalarna. Där har jag efter helgen ett fint minne av när O-dog och Den Lille Ettrige försökte springa ifatt ett rådjur. Senare hävdade de dock att det var en fälthare. Jag vet inte, kanske är skillnaden hårfin mellan ett rådjur och en harjävel till utseendet. Får kolla upp det där.
Jag är i alla fall väldigt nöjd med min jordglob. Bättre än Google Earth. Det ska ni veta.
Tänk om man vore långt långt borta och på väg...
Nu ska jag raka mig. Hej då.

Hit me baby one more time

Björnarna var kloka nog att hålla sig undan. Däremot träffade jag på ett jävligt kaxigt bord. Vi blev ovänner över något som jag inte riktigt minns. När jag skulle tala bordet till rätta så lyckades jag ramla och tyckte tydligen att det var onödigt att ta emot mig med händerna. Ansiktet fick ta smällen istället. Bordet vann alltså. Det retar mig och nu misstänker jag att fått någon slags fraktur på käkbenet. Det är den läkarbedömning jag gör som lekman. Utöver käftsmällen från bordet så var det en fin helg. När jag blir stor så ska jag bo i Dalarna. Orkar dock inte gå in på detaljer just nu. Kanske görs det imorgon. Eller någon annan dag. Eller aldrig. Nu ska jag krypa till sängs och låta Mats Nileskärs röst smeka min sargade själ.