Voice of a generation

Det har varit en hård första dag på vuxendagiset. Den inleddes med en stark besvikelse över att vi inte fått några nya tjejer i klassen. Visst, jag må som vanligt ha varit naiv, men jag trodde ändå att vi skulle få en ny snygg tjej, en från Medelhavsområdet kanske, i klassen. Men inte. Fy fan vad livet är hårt ibland.
Sedan blev jag bestört när jag såg schemat. Jag kände att jag var tvungen att resa mig.

- Du dekanus, lektorn, fanjunkarn, adjunkten eller va fan du nu titulerar dig som, det här schemat är ohållbart. Det går bara inte. - Jaha, ok, men det är ju bara två föreläsningstillfällen i veckan ett tag framöver.
- Jaja, men ändå, du kräver säkert en massa saker vid sidan om också!
- Visserligen att ni följer med i kurslitteraturen och lämnar in en essä om några veckor, men inte mer än så.

Det blev väldigt förvirrat i huvud. Essä? Vad fan är en essä? Jävla hittepåspråk.

- Men du vet att vi är studenter, vi är inte här för att skaffa karriärer, vi vet innerst inne att vi kommer att återvända till våra bruk, lager och butiksjobb efter åren på det här dagiset. Nu är vi här för att dansa, supa och knulla. SUPA OCH KNULLA!!!

Då började han brotta ner mig med akademiska begrepp, jag låg verkligen psykiskt på golvet och andades in damm när han körde över mig med sitt konstiga språk. Men jag gav mig inte.

- Jag skäms inte för att jag inte förstår vad du säger eftersom jag var utomlands i 16 dagar i somras och därmed har tappat en del av språket! Det är jag och Victoria Silvstedt, det blonda våpet med lökarna du vet!

Dekanus, lektorn, fanjunkarn, adjunkten eller va fan han nu kallade sig var helt klart i underläge. Då la jag in dödsstöten.

- Och det är fan bedrövligt att de höjt kaffepriserna i cafeterian till 10 kr, hur fan ska vi ha råd att vakna på mornarna nu, gubbjävel? (han är förvisso ungefär 35 år, och jag 27, men det kändes ändå rätt)

Han började givetvis slingra sig och yra om att han inte styrde över priserna i cafeterian och bla bla bla bla...

- RECLAAAIM THE UNIVEEEERSITY!

Så skrek jag.
Och sprang ut genom föreläsningssalen. Välte en papperskorg lite demonstrativt vid dörren. Jag antog givetvis att klassen skulle hänga på och springa efter. Att vi skulle starta upplopp och slå sönder saker och lyncha rektorn och klottra “Fuck the system” på väggarna. Sedan skulle alla dansa, knulla och supa. Som studenter gör.
Men icke.
I en kvart stod jag i korridoren och väntade. Dåligt drag i ungdomarna nu för tiden.

Sen gick jag hem.
För att hitta ett brev i hallen från Skatteverket om att jag är skyldig 5765 kr i restskatt. Hallejävlafittluja.
Men nu har jag ett gäng folköl i kroppen och några i kylen och Einstürzende Neubauten i stereon, så det problemet tar jag tag i imorgon.