In the flat field

När jag i vaknade i Hotty och Hårbollens lägenhet i fredags så var jag ensam. Låg på soffan ett tag och tittade på tv. Sandra Dahlberg leder tydligen ett barnprogram. Snacka om att ge kottarna en värdelös start på livet tänkte jag och stängde surt av eländet. Klädde mig och gick upp istället, tog på mig ett linne och ett par träningsbyxor (och nej för fan, det är inget jag visar mig offentligt i) och när jag såg mig själv i spegeln insåg jag att det endast var en tribaltatuering på halsen som fattades för att jag skulle se kriminell ut där jag knallade omkring i en lägenhet som jag inte bor i. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tillhörde maffian och var på flykt eller om jag var en självständig amfetaminpundare som gillade att spöa flickvänner och nyss hade muckat och behövde ett ställe att slagga på ett tag. I vilket fall som helst blev jag mer och mer nojig när jag stod och smög vid fönstren och insåg att alla jävlar var ute efter mig. Säpo låg i buskarna och alkisen utanför kinakrogen väntade bara på att jag skulle lämna lägenheten så att han kunde snitta upp buken på mig som en hälsning från grabbarna på kåken, det hade han väl fått en flaska Rosita för den jävla fittan och jag funderade på om jag skulle springa ut och ta den jäveln först, men jag avbröts av ljudet från en polishelikopter. Jag började hyperventilera och förstod att allt var över. Sedan förstod jag visserligen att det var mobilen som ringde (och nej för fan, jag har inte ljudet av en polishelikopter som ringsignal). Det var Hårbollen och han sa att han var på väg hem, och jag tänkte att jag var tvungen att skärpa till mig och att det var skönt att han kom så att jag slapp gå runt och vara kriminell.

Han kom hem vid lunchtid och vi åkte då omgående till bolaget.
Det var skönt, dagdrickande är skönt. Sedan satt vi på balkongen och drack öl och lyssnade på musik och pratade om väldigt viktiga saker. Och det var väl i ungefär i den vevan som hela helgen i stort började på att bli lite vag. Men jag var med i matchen när jag såg The Sonics, och jag var med i matchen när jag såg Grinderman. Och det var ju ändå helgens huvudmål så jag är nöjd. Sigur Ros blev det inte så mycket med... men va fan, två av tre är inte dåligt.

Jag antar att du som läser det här inte börjar skrika om att pressarna ska stoppas eller sätter kaffet i halsen nu men... men hon den där tjejen som jag planerade att träffa, hon med bra musiksmak och en stuga vid havet... tja, hon dök aldrig upp.
Och det känns ju lite trist. Jag fick förvisso några kramar av diverse kvinnliga bekanta, men jag uppfattade aldrig att det fanns några ömsesidiga känslor där. Jag ska därför säga upp all kontakt med mina kvinnliga bekanta framöver.
Det närmsta jag kom lite kärlek var när jag gned handen mot en tjejs rumpa på Grinderman-konserten. Sedan såg jag att hon var runt 16 år, och då gned jag lite mer.
Vafan, det var ju trångt och någonstans måste man ju ha händerna.