Going down to die

Nu är resan till Afrika som sker i november bokad. Jag är givetvis redan mycket nervös och rädd för alla djur som finns där. Eller ja, djur och djur, jag menar insekter och kryp och skit. Riktiga djur har jag inget emot. De riktiga djuren ska bli kul. Jag ska nog bli djurskötare när jag blir stor. Djurskötare eller brandman. Eller kanske dokusåpakändis. Vi får se.
Men som sagt, krypen skrämmer mig som fan redan nu. Är också lite nervös för att göra bort mig om jag träffar några massajer. De hoppar ju så bra de där, och då kanske de vill att jag ska vara med och hoppa. Och då måste jag tacka nej och säga “No, I can´t jump” och då kanske massajerna tycker att jag är en otacksam jävel som inte vill vara med och då måste jag förklara att jag har en knäskada efter den där innebandymatchen på elitnivå, men de kanske inte vet vad innebandy är så då måste jag förklara “It´s a sport in Sweden and it´s mostly for weak boys and homosexual girls, like Pia Sundhage you know. But she played soccer and she is in America now”. Men de kanske fortfarande inte förstår vad innebandy är och då får jag ta en pinne och en sten och riva av några vassa finter för att visa, och kanske jag avslutar med ett rappt och hårt skott för att visa hur det går till när man gör mål och då kanske jag råkar träffar massajhövdingen på smalbenet och då blir det väl förstås ett jävla liv och förmodligen slutar det med att jag får springa fort som fan ut på savannen och när jag hunnit tre och en halv meter får jag ett spjut genom bröstkorgen.
Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot den här resan. Det är väl inte helt omöjligt att det blir det sista jag gör i livet. Min sömn kommer nog vara lite orolig de kommande månaderna. God natt.