So long, and thanks for all the fish

Ni vet de här små pinnarna på rullbandet i en affär, som delar av vem som ska betala för vad. Som man lägger dit. Man ska tydligen tacka för det där. Eller folk gör det i alla fall, tackar för att man lägger upp den där semistafettpinnen på bandet. Så därför har jag också börjat fjanta runt och tackar som om det inte fanns någon morgondag.

Fast egentligen lägger jag upp den där pinnen av egoistiska skäl för att undvika jidder när kassapersonalen slår in kattmaten som tillhör den labile jäveln som står bakom mig.

Det är lätt att se om någon är labil:
- Keps. Det finns inget mer labilt uttryck än en keps, oavsett sammanhang. Är den dessutom vänd bakåt, då jävlar ska man passa sig.
- Snabba solglasögon. Solglasögon är överlag ett dumt påhitt, men snabba solglasögon, det vill säga slimmade, är extra dumt.
- Kamouflagebyxor. Behöver man gå runt och vara hemlig på Ica är man förmodligen kapabel till det mesta och saknar all form av impulskontroll.

Snabba glasögon och fräsig yuppienalle.

Det är alltid sådana där typer jag måste köa med, och jag vill därför att allt ska gå så smidigt som möjligt och inte få ett vredesutbrott kastat över mig för att varorna blandas.

Visserligen finns det labila typer som inte väcker någon uppmärksamhet utseendemässigt, riktigt sluga människor det där. Men det som är bra är i alla fall att då slipper man hinna bli orolig innan när man får ena lungan punkterad för den där jävla kattmatsburken.

Jaja, det här var helt poänglöst egentligen. Jag skjuter bara upp att jag måste framhäva mig själv på ett positivt sätt snart (läs: ljuga). Men det är nog bäst att jag diskar först. Jo, diskning får det bli nu.