The greater wrong of the right

Idag åt jag lunch på en parkbänk. Trots kraxande alkisar och torr ciabatta med lamslagen brie som lämnade en fadd och tvivelaktig eftersmak kändes det ganska vårigt. Lite Sex and the City sådär. Jag hittade en koltrast också, det var roligt.

Efter lunchen lovade jag i ett mycket svagt ögonblick att följa med en kollega och lunchträna imorgon.

Egentligen tycker jag att det blir alldeles för mycket Sex and the City att träna istället för att äta lunch på lunchen, men nu är det som det är.

Vi ska till det där stället som är synonymt med en kukspya på Södermalm, så det är inte bara att gå dit och röra på sig utan man ska tänka på hur man ser ut också, prata högt om att man jobbar med Knesset på ZTV och röstar på Miljöpartiet (eftersom jag inte har något emot invandrare eller homosexuella ser jag mig själv som en mycket fördomsfri människa).

Hon började yra om zumba. Men då satte jag ner foten väldigt kvickt. Jag förklarade att hon inte vill se mig dansa och jag vill inte se henne dansa och dessutom dansar jag bara som en stelopererad Andreas Dorau och då endast efter alkoholintag. Förresten gillar jag inte namnet, zumba.

Istället föreslog jag att vi bara skulle gå dit och jogga lite, ganska lagom och inte för avancerat. Men det fick jag avslag på direkt eftersom ”man kan springa utomhus nu” och efter det började det spåra ur med prat om halvmaror och andra självmordsuppdrag så då vek jag mig och höll med om att vi inte ska dit för att jogga.

Så jag vet egentligen inte vad vi ska dit och göra, att bara vara där och stretcha lite borde räcka. Nu ska jag leta upp kläder, jeansshorts och Cindy Crawford-t-shirt känns helt fel så det är säkert rätt.

Det är inte alltid lätt när det är så himla mycket med det jordiska.