No time to cry

Jag demonterar ett hem. Hotty undrar om det känns sentimentalt. Jag säger att det inte är någon fara. Men inombords gråter jag. Att gråta offentligt är ett misslyckande, därför stannar tårarna på insidan. Självklart kommer jag att sakna mitt hem, men kanske mest utsikten. Jag kommer att sakna alla kvällar när jag kurat ihop mig i fönstret med en stor kopp the för att maniskt stirra på grannhuset. Det där huset där bara kvinnor får bo. Alla de kvällar när jag fokuserat på de lägenheter med bra insyn. Särskilt de med kvinnor som gillar att mysa omkring lättklädda.
Åh herregud.
En favorit har på den senaste tiden varit en lägenhet med två unga kjoltyg som gärna umgås i underkläder. Jag har kunnat höra dialogen.
Barbie - Jag har en ny behå, vad tycker du?
Lolita - Jättefin, den framhäver verkligen din byst.
Barbie - Vad gullig du är.
Lolita - Får jag känna på materialet?
Barbie - Självklart.

*Fnitter*
*Fnitter*

Och resten av händelseförloppet kan ni ju räkna ut själva.

Men jag kommer även att sakna utsikten över hamnen. Där skepp med guld, myrra och rökelse i lasten lagt till. Eller så har de bara varit lastade med timmer. Fan vet jag.

Jag har i alla fall romantiserat min påhittade jargong där nere i hamnen. Män som tillåts vara män och inget annat. En snabb blick på kajen, en lätt nickning och sedan ett nummer bakom någon jävla oljecistern. Kanske singlar de ibland slant för att avgöra vem som ska ge och vem som ska ta. Jag vet inte, men det verkar så fint. Rått, hårt och smutsigt.
Precis som snabb kärlek ska vara.

Det kommer jag att sakna.