The speaking hands

Jag lever i en sorgsen tillvaro. Veckodagarna spenderas stående med krum rygg vid köksfönstret där jag blickar ut över omvärlden. Väggklockan tickar. Utanför mitt köksfönster står omvärlden still. På helgerna unnar jag mig ibland en pall att sitta på, men omvärlden står ändå still. När ögonen tåras alltför mycket går jag till sängs, oftast innan lunch, och blir liggandes. Jag tror att jag senast var lycklig någon gång 1992. Det var då jag hade en kanin. Men kaninen dog efter några timmar. Underbart är kort som dom säger.
Men även om livet är allmänt lugubert så finns vissa glädjeämnen. Det är:
Bomullstopps – Antar att de är avsedda för att rota med i öronen och kanske för att avlägsna sminkrester med. Vissa människor kanske rotar med dom i andra kroppsöppningar, men jag använder bommullstops konsekvent i öronen. Och det är väldigt skönt. Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns att ha samlag med en annan människa.
Mjölk – Mjölk är gott. Att ha en sisådär tre-fyra liter mjölk i kylen gör mig lycklig. Oftast dricker jag upp mjölken. Att häva mjölk är underskattat. Nu menar jag alltså lättmjölk, ingen jämrans tjockismjölk!
Dvärgar – Att se dvärgar på tv gör mig lyrisk och det får mig att studsa upp och ner i soffan prisandes Gud. Jag fnittrar och pekar och tycker att det är väldigt roligt. Sedan inser jag att jag regerar som jag gör bara för att dvärgarna i själva verket skrämmer mig som fan. Då förbannar jag först mig själv för att jag utsatt mig för att titta på spektaklet. Sedan förbannar jag högljutt Gud för att han tillåter eländet och det slutar med att jag står och slår med nävarna mot betongväggen.

Efter att sådant inträffar brukar jag gå till köksfönstret igen. Där står jag med dystra ögon och blödande händer och skådar en värld som står still.