Hon hittade mig ihopsjunken vid kopiatorn med ansiktet dekorerat med tårar och snor. Hur är det fatt?, undrade hon. Jag förklarade att pappret hade trasslat sig och att allt kändes overkligt och hemskt. Med varma ögon tittade hon på mig och sa att vi skulle gå till cafeterian och ta en kaffe, allt kanske skulle kännas bättre då.
Väl nere i universitetets kaffedrickaravdelning presenterade hon sig som Cunigunda, efter den undersköna från den där boken tillade hon och log. Jag log tillbaka och undrade i mitt stilla sinne vilken jävla bok hon pratade om. Jag tittade på Kukimunda, eller vad hon nu hette, och såg en mycket vacker kvinna. Men även en kvinna som sökte någon att bry sig om. Någon som kunde väcka moderskänslorna inom henne till liv. Hon såg ut söka någon att rädda eller hjälpa ur ett drogmissbruk. Eller någon att leda tillbaka i rätt riktning i livet efter tredje voltan på Kumla eller Hall.
Jag funderade snabbt på om jag kunde anspela på detta, men insåg att jag varken var pundare eller kriminell. Bestämde mig istället för att vara ärlig och inledde en monolog om hur jag nästan varje natt vaknade av att det var urin i sängen. Och att jag tyckte det var jobbigt att återigen ha börjat skolan med tanke på att jag behövde ha olika kläder varje dag. Men att det inte fanns någon som lade fram kvällen innan vilka kläder jag skulle ha, vilket nu hade resulterat i samma utstyrsel i fem veckor. Jag hann knappt börja rabbla mina förmodade bokstavsdiagnoser innan Cunigunda reste sig och ursäktade sig och sa att hon var sen till ett möte.
Ensam satt jag kvar och undrade över om mammarollen blivit lite för stark för henne.
I fickan kramade jag en legobit, det kändes förtröstansfullt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar