onsdag, september 19, 2007

Give out but don´t give up

Jag har tydligen blivit utsedd till klassens mobboffer på universitetet. Idag kom jag tillbaka efter lunchen och då hade någon kletat en stor snus i mitt kollegieblock och skrivit ”Bullfitta” på min bok. Jag sade inget utan accepterade med gråten i halsen. Jag hörde hur några hånskrattade bakom min rygg.
Det är inte så att jag är emot fenomenet med mobbning, tvärtom. För att få glädje till ett kollektiv måste någon straffas. Ett lamm måste alltid offras på det offentliga altaret.

Förmodligen har jag haft mina bästa stunder vid just mobbande. Kommer aldrig att glömma den där dagen i 4an när det kom en ny kille till klassen. Hans pappa var finlandssvensk och det fick junioren äta upp. Vi piskade honom med ett hopprep under matrasterna och domderade i talkör ”Åk hem finndjävel”. Visst det var väl trist för honom, men som sagt - ren och skär kollektiv glädje.

Men nu är det jag som är utsatt vilket är helt oförståligt. Beror det på att jag är flottig och tunnhårig? Eller för att jag är gammal?, genomsnittsåldern verkar ligga på 19,7 år. Eller har det att göra med att jag aldrig sett Fucking Åmål eller varit i Thailand?

Ja alltså, fan vet jag. Men jag ska göra mitt bästa för att klassen emot någon annan istället. Kanske sikta in mig på den där rödhåriga och satta skånskan som brukar sitta långt fram och hetsäta chokladbitar från en medhavd plastpåse. Jo så får det bli.

2 kommentarer:

Anonym sa...

När du skriver att junioren fick äta upp det, menar du då "din" junior eller syftar du som jag kanske tror på den stackars killen, vars far var finlandssvensk? För övrigt är du en jävla gris

Anonym sa...

Johan Hakelius> Det var den stackars killen jag syftade på. I övrigt tycker jag att det känns fint att vara en jävla gris. Kram