Run fat boy, run

Jag inledde en löparkarriär i vintras. Efter två rundor på ungefär tre kilometer vardera kände jag att det fick räcka. ”Marian, there’s a weight above me and the pressure is all too strong” sjöng Andrew Eldritch på 80-talet och det var ungefär så jag kände nu på 10-talet. Det blev för mycket. Jag tog en paus.

Helt sonika gick jag in i en lågintensiv träningsperiod. För mig betyder en lågintensiv träningsperiod att man inte tränar alls, för andra betyder det kanske något annat. Fint så, vi lever i ett fritt land och man får tolka saker precis hur man vill.

I somras kände jag att det var dags att göra comeback, att återigen visa vem det är som egentligen bestämmer vid sjön. Så jag lufsade i tre kilometer och kände yrsel, av- och blodsmak. Men jag fortsatte att försöka någon gång i veckan eller två, om den glada timmen på någon av stadens mindre fashionabla krogar ändå var missad.

Efter sex kilometer i går kände jag hur Anders Gärderud, gasellen från Brännkyrka församling, vaknade inom mig. Jag ville försöka att klara av tio kilometer (en mil i folkmun). 

Så jag fortsatte. Till slut var det inte en fråga om att klara milen, utan istället att göra det under en timme. Att klara milen under en timme för en löpare är som för fopollslandslaget att visa lite hjärta eller som för en sd-politiker att få något vettigt sagt eller Italien att inte vara ett jävla skitland.

Jag passerade industrier, jag for fram över parkeringar, stock och sten, jag kryssade mellan halstatuerade ungdomar med keps och jag skrämde med min fasansfulla fart slag på småhundar med följe (har man en hund som inte är stor nog att brottas med får man skylla sig själv). Vid kyrkogården hejade döingarna på mig, och då sprang jag fortare ty gastar och liknande skrämmer mig.

Till oljudet av Scandinavian Jawbreaker med Anti Cimex spurtade jag för att sedan ramla ihop intill vattnet på tiden 58:40, total längd – 10.03 kilometer. Som på film. Som i en hjältesaga.

2012, året som kommer att gå till historien då Centerpartiet fick två journalister fria och Wayne Nilsson sprang en mil för första gången i sitt liv.

I dag har jag ont i ryggen och i mina knän, kan inte gå i trappor utan att se ut som en haltande olycka. Och det smakar fortfarande blod i munnen. Och jag har blod på ena tummen efter en hemsk köksolycka. Därför har jag gjort en häftig låtlista med blodtema.

Ha en häftig fredag och så. Nu tittar vi på en rivig video också. Hej då. 

Melt (the catching of the butterfly)

Veckans djur: fjäril

Heter Lepidoptera på det där gamla språket och klassas inte helt oväntat som insekt. Fjärilen är utrustad med ett par vingar som den kan flyga med. Det finns ungefär 170 000 olika arter och många har sugande mundelar i form av en ihoprullad liten snabel. Nu skulle man ju som en enkel lekman kunna anta att mundelarna används till ätning, men så verkar det inte vara. Många arter äter inte alls utan lägger allt fokus på att föröka sig, så kallad knullning.

Vem som fjärilen väljer att para sig med beror på vingarnas färger. Apropå färger kan fjärilar delas in i dag- och nattfjärilar, eller fina och fula fjärilar. Fina fjärilar susar omkring och kvittrar på våren och fula fjärilar kommer på natten och försöker döda en med sina håriga bestialiska kroppar.

Nåväl, när fjärilen parat sig kommer det ägg, precis som för hönan, och sedan kommer det en larv som kryper omkring och efter det kommer det en puppa och sist men inte minst kommer ett fjärilsbarn.

En del människor samlar på fjärilar genom att låta dem torka med vingarna i utsträckt läge. Sedan nålas fjärilarna fast i en liten låda och hängs på väggen för allmän beskådan. Det är nog ungefär som att bygga en egen Jesus och korsfästa och ur en ytterst vag amatörpsykologisk synvinkel handlar förmodligen allt i grund och botten om att någon gång i livet få känna ett uns av makt. Typ så.

Här kan du hitta en spellista som hyllar fjärilarna och sånt. Grattis fjärilen till utmärkelsen Veckans djur, om dagen är du fager – om natten gör du själen svager [sic]

The machineries of joy

Så. Nu är sommaren slut. Jag har gjort en himla massa saker, som att sova i en spökstuga och höja vattennivån i Östersjön med två centimeter genom att bada. Och så har jag varit okynnesfull också nån gång. Det är en himla massa saker det.

För att överleva har jag dessutom lagat mat som jag sedan ätit, till exempel tomatsoppa.

Börja med att hacka upp en lök eller två grovt och manhaftigt, gul givetvis, och kanske en vitlöksklyfta. Fräs sedan löken i billig olivolja.

Att låta lök svettas i en panna eller gryta är bland det vackraste en person kan uppleva. Glöm jungfrufödslar, mellanmänsklig kärlek, OS-guld och kattungar med morgondagg om nosen – när löken börjar sava och doften sprids tillsammans med plattans värme, det är då livet känns meningsfullt.

Släng sedan på lite basilika, timjan, en skvätt vitt vin, vatten och några burkar krossade tomater. Det går säkert fint att använda färska tomater också. Om man vill vara speciell och söt, men tänk på alla plåtburksfabriksarbetare som kanske får sparken.

Låt koka i tjugo minuter, under tiden kan du diska eller utföra annan meningsfull syssla. Sedan är det dags att använda stavmixern.

För oss som mest fick flisor och led under träslöjdslektionerna, aldrig intresserade oss för mopeder och därefter motorer, tycker att det är tråkigt med elektroniska prylar eftersom … ja, det är ju bara liksom skittråkigt, känner ett visst obehag inför att behöva spika och borra och tjafs och därför kanske gör ett lojt försök efter två flaskor vin med gråt och skrik och besvikelse som resultat så är stavmixern ändå en liten ljuspunkt.

Man får känna sig lite teknisk eftersom det är en sladd inblandad, smått motorintresserad då det låter lite högt, en aning byggkunnig när sakerna man mixar går sönder och väldigt manlig då den psykiska lemmen växer sig stor nog att strypa en flock lejon.

Efter att du stavmixat dig till nirvana kastar du i lite grädde och salt och peppar, låter koka en stund. Sedan äter du och tänker på hur fint det var att fräsa lök och hur duktig du är på att stavmixa saker.

Nu lyssnar vi på synth. Hej då.

Lost birds

Fotbolls-VM 1958 ägde ju inte rum i Sverige. Det vet jag eftersom jag sett en dokumentär som hävdar att det är så. Och då är det så.

Det är lätt att tro saker.

Jag, och många med mig, har länge trott att det varje vår samlas tranor vid en sjö i Västergötland. Just det, Hornborgasjön. Man kan läsa skryt på internet om att det minsann finns 26 000 långbenta fåglar som går runt pickar i sig korn eller potatis eller vad det är. Och tv visar inslag med någon lokal byhjälte som stolt står och pekar på lite fjädrar och skit.

Och då vill man ju självklart åka dit, åka dit och vara en del av något. Samtidigt är ornitologi trendigt och trendig vill man ju också vara. Så man åker dit. Glad i hågen och pirrig i magen, nu ska man få se tranor som täcker hela livsbehovet och så vidare. Håhåjaja och fan och hans skrevande moster.

Men vet ni?

Det finns inte en tranjävel i anslutning till den där sjön. Inte en enda. Det som finns är på ett ungefär:

- gränsänder
- andra änder som är svarta
- måsar
- svanar

Spännande? Inte så. Svanar kan ju i och för sig vara roliga om två stycken bildar ett hjärta med sina halsar i solnedgången. Gud så romantiskt, kan man tänka då. Men det händer ju bara i Harlequin-böcker ändå så det kan liksom kvitta.

Utöver tidigare nämnda fåglar finns det dock en himla massa människor med stora kikare och kameror. Det ser ut som alla är utrustade med varsin bazooka. 

Och den där militäranknytningen tar dessa ornitologer på blodigt allvar för titt som tätt får man akta sig för nån jävla Rambo som rullar omkring på bryggan och med orala kulspruteljud smäller av en salva foton på en gräsand som äter något spännande, typ gräs.

Och så finns det en uppsjö lillgamla barn med fotriktiga skor och ryggsäckar som står och pekar mot något osynligt i horisonten och själv går man bara runt och känner oro för att det kanske inte finns öl i serveringen.

Så åk inte dit gott folk, det finns inga tranor där, bara massa knepigt folk. Allt är en myt.

Något som däremot inte är en myt är att Dexys, ni vet klassiska Dexys Midnight Runners, spelar på Berns den 28/4. Så dit går vi och tänker på att det var bättre förr innan tranlögnen avslöjades och när Eileen kanske ville komma on. Det blir nog ett skönt ös och i den serveringen finns det förhoppningsvis öl så att man slipper vara nervös över det.   

Hej då. 

Once upon the cross

Den gamle kemisten firar Wayne-påsk. Och det gör han ju rätt i, det borde alla göra. Kemisten har fått ett mycket fint påskkort. Den observanta muttrar nu ”jaha, en kyckling och en harjävel, precis som vanligt”. Ja? Zorn hade sina kvinnor, Larsson sina stugor och jag två djur. Inte så himla mycket svårare än så.

Idag är det äntligen långfredag. Vi firar att Jesus fick koppla av lite på ett stort kors en stund.

Förr led man mycket för snickarsonens skull. Inga nöjeshak fick vara öppna och maten skulle vara enkel och helst skulle man sitta rakryggad på en pall och få ont i bakstjärten och tänka över sina synder och råkade man se pigan i granngården framför sig var det nog lika bra att gå i sjön.

Annat är det nu, lidandet är över. Det är korv med bröd och sockervadd och tombola och fyrverkerier och Agneta Sjödin och det dras dåliga skämt om hur lång dagen är och fan och hans skrevande moster.

Jag tycker det är fel jag. Ska man göra något ska man göra det ordentligt oavsett om man vill eller inte.

Därför uppmanar jag alla att sätta sig i soffan och dumglo på TV4. På så sätt återinför vi lidandet i samhället och visar respekt för den som dog för våra synders skull. Låt späkningen börja gott folk!

Och så lyssnar vi på en långfredagslåt med Deicide förstås. Kram och hej då.

Easter everywhere

Nu jävlar är det skärtorsdag igen, dagen då altaret ska dekoreras med vita och röda blommor och sex ljus. Det ni.

För väldigt många år sedan, typ 40 000 miljarder stycken, bestämde Jesus att man skulle ha en nattvard.

För oss som inte överdrivet girigt ville ha en moped eller en berlock i present eller åka på läger och syssla med petting och därför inte konfirmerade oss kan det här med nattvard te sig lite klurigt. Men kortfattat går det ut på att han den där Jesus firade sin sista måltid tillsammans med sina lärjungar.

Innan måltiden tvättade Jesus fötterna på lärjungarna. Det är fan teambuilding! Tänk på det ni chefer och HR-folk, man behöver inte boka en kursgård på Österlen och bära timmerstockar och ha roliga hattar för att bryta isen och komma varandra nära, det räcker med en simpel baljjävel och lite stålull för att skapa lagkänsla.

Nåväl, han tvättade fötter och förr betydde skära rena. Därför firar vi skärtorsdag.

Den enda traditionen som finns i Sverige på skärtorsdagen är att det kommer en jävla massa norrmän till Strömstad och lever om. Där köper de sprit och kött och tobak och brus och parkerar dåligt. Ungefär så.

Det jag ville komma fram till är att vi ska lyssna på en himla bra låt med påskanknytning. Slip inside this house med 13^th Floor Elevators från skivan Easter Everywhere. Seså! Man kan även lyssna på Primal Screams version om man är lite mer ungdomlig och fräck och galen. Hej då.

Hamburger lady

Det är lördag. Vi tvättar. Torktumlaren är trasig, torkskåpet värdelöst. Det hänger tvätt överallt i lägenheten. Jag är hungrig.

Men hos Fasching har jag skrivit om hamburgerdressing. Läs det ni. Hej då.

Trapped under ice

Ikväll ska jag på ishockey. AIK möter Luleå. AIK kommer från Stockholm och Luleå kommer från Norrland. Norrland är lite som Afrika faktiskt, två geografiska områden utan interna gränser. Två länder.

Det ska bli roligt. Jag tycker om ishockey, i alla fall när det är slutspel, den där grundserien känns ganska sinnesslö. Jag var ofta på hockey som barn eftersom min far hade företagsbiljetter.

Det jag gillade bäst som femåring var personalsången och att man kastade in sittdynorna på isen efter slutsignalen. Ja, jag trodde att nationalsången hette personalsången. Redan då var jag förjävla charmig egentligen. Och mysig.

Det är mycket i komforten kring hockey som har förändrats sedan dess. Förr fanns det bara korv med bröd och kaffe och trekantsfestis att förtära och det röktes ogenerat här och där och de asbestfyllda isladorna var svinkalla så köldskador bland publiken var kutym.

Och matcherna spelades konsekvent på tisdagar, torsdagar och söndagar. Hade man tur på söndagarna hann man hem innan Cosby började klockan 20.

Nu är det mjuka stolar och man kan sitta i bara underbyxorna utan att frysa och det finns restauranger med modern mat och barer och jumbotroner och fan och hans skrevande moster.

Men på ett plan har inte förändringarnas vindar blåst, ty när du sitter där i din loge och dricker mellanöl och äter fräsch mat med tidsenliga råvaror som lime – visst fan är det någon byfåne som med dumöppen mun drar ett luftgitarrsolo till Whatever you want med Status Quo som spelas!

Precis som för 25 år sedan.

På musikfronten har ingenting förändrats. Det finns förmodligen en hockeymusiklobby bestående av sekretariatschefer som bestämt att endast följande låtar får spelas i samband med matcherna:

Opus – Live is life
Darude – Sandstorm
Queen – We will rock you
Kiss – I was made for loving you
Van Halen – Jump
Survivor – Eye of the tiger
2 Unlimited – Get ready for this
Status Quo – Whatever you want

Så. Åtta låtar. Det är alltså bara åtta låtar som får spelas. Ganska fattigt, eller hur? Nu kan man ju reagera på att vissa låtar är yngre än 25 år, men det är inte relevant just nu.

Samtidigt förekommer naturligtvis lokala avvikelser, till exempel har säkert Timrå en låt som går ”Åhå, åhå, vi hejar på Timrå” som ortens revystjärna fått sjunga in på en portastudio som spelas när laget halkar in på isen.

Varför hockeymusiklobbyn är så otroligt bakåtsträvande och konservativ vet jag inte riktigt. Men nu är det som det är.

Ha en häftig fredag ungdomar och andra. Nu lyssnar på vi The Smiths tycker jag. Hej då.

Let me think about it

Cogito, ergo sum. Det är hittepåspråk det och betyder Jag tänker, alltså finns jag. Jag orkar inte ifrågasätta om det stämmer eller inte för filosofi ger mig huvudvärk. Men det händer att jag tänker. Ibland tänker jag på lättviktiga och obetydliga saker. Det är tråkigt att torktumlaren är trasig, kan jag tänka då. Det är ingen tanke som förändrar världen.

Men ibland går jag djupare och funderar på hur många kvinnor i det här landet som äger en skiva med Tracy Chapman. Väldigt många tror jag, säkert 78 procent.

Jag tänker också på varför människor som heter Christian/Kristian/Annanvalfristavning kallas för Chrille/Krille/Annanvalfristavning när det faktiskt inte finns något L i namnet. Medelklassman hade en djuplodad teori om det där, men den har jag glömt. Kanske kan någon Christian/Kristian svara på det? Och en annan sak som jag kom på nu, känner ni som heter Christopher/Kristoffer att ni har ett ganska otäckt namn egentligen – det är ju offer och krist och sånt inblandat.

Och så kan jag tänka på varför mellanmjölk känns kallare än lättmjölk trots att båda har vistats i samma temperatur. Det borde vara tvärtom eftersom fetthalten i mellanmjölken är högre och därmed bör stänga ute kylan. Eller hur faen det funkar. Jag vet väl inte.

Angående mjölk kan jag spendera någon timme per dag med att fundera på varför det inte längre finns mjölkbud. Det är synd för jag skulle gärna vilja ha två buteljer mjölk levererade per dag. Mjölk är himla gott och borde få Nobelpriset och mjölkbud borde återinföras och bli ett högstatusyrke.

Det är ungefär det som rör sig i huvudet. Runt och runt och runt går det. Nu ska vi fundera på vad som ska förtäras till lunch och lyssna på Gang of four. Jävla bra låt.

Know your onion

Jag känner en man som heter Fasching. Det är en bra karl. Han är lite äldre än resten av världen vilket gärna resulterar i När jag var ung-historier, typ ”Grabbar, när jag var ung fick vi gå 15 mil till fotbollsträningen. När vi väl var där fick vi hugga ner en björk och tälja till två mål så att vi kunde träna i en kvart innan det blev mörkt och 25 minusgrader och man fick gå hem igen. Tänk på det grabbar, ni som har det så bra, inte som när jag var ung”.

Ja, ni vet hur det brukar låta när vuxna pratar. Det blir ofta diskussioner om drinkar som Gröna hissen och hur skönt det var att få röka på flygresor och att det är fantastiskt med färg-tv. Då får man lyssna och nicka instämmande.

Jag tycker att det är fint, att olika generationer kan umgås.

Fasching har ett genuint matintresse (även om det är på gränsen till onormalt) och är en mycket duktig kock. Han är även extraordinärt kunnig när det kommer till vin. Det är positivt på flera sätt.

I lördags postade Fasching den här bilden på det här internet. Det skulle ätas hamburgare. Det skulle drickas gott. Det skulle stojas och skrattas och pratas om Gröna hissen och Hot shots och det skulle tittas på Mello.

På bilden syns en väldigt god dressing. Det syns lite gurka. Och så syns det rödlök.

Men varför gör han så undrar du nu. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att man inte använder rödlök till hamburgare. Det gör man faktiskt inte.

Man ska ha vanlig lök, gul lök. Lök som smakar något. Det verkar vara någon oskriven regel i det här Stockholm att det ska vara rödlök i allt. Det beror väl på färgen som signalerar fara, det är lite ”danger danger” över rödlöken och det tycker invånarna här i stan är häftigt. ”Det är vi och London”.

Nu är det så här: rödlök passar till Toast Skagen och möjligtvis i någon pastasallad, i övrigt används den gula varianten. Klart.

För tillfället har jag större förtroende för Sten Tolgfors än för Fasching. Nu lyssnar vi på Buzzcocks. Hej då.

Truth hurts while laying on your back

Jaha. Klockan är 4.48 och jag är vaken. Det beror främst på att hjärnan verkar tycka att det är rimligt. På väg från toaletten förut tyckte jag mig även se något övernaturligt i ögonvrån vilket resulterade i att jag var tvungen att snabbruscha in till säkerheten i sovrummet så nu har jag förhöjd puls. Det bidrar nog till min vakenhet.

Jag har ont i ryggen också. Jag har börjat få det på nätterna under den senaste tiden. Somnar naturligtvis med en ungdomlig, skön och ljuvlig lyster omkring mig och vaknar sedan upp som nån jävla gubbe som ojar sig över ländryggen. Efter någon timme eller så brukar det dock gå över.

Det skulle vara vuxet att kunna få skylla på ryggskott. Fast det är det nog inte för ryggskott kommer väl inte på natten? Näe, ryggskott är väl lite mer godtyckligt va – något som liksom kommer när man ska hjälpa någon att flytta – Oooh, du jag får nog ställa in, har fått ett sånt jävla ryggskot vet du.

Det är så det fungerar.

Därför stryker vi ryggskott. Men eftersom ryggskott är den enda ryggåkomman jag känner till blir det svårt att diagnostisera det onda. Om det inte är ischiasjäveln. Ischias låter också vuxet. Ischias känns lite gråsprängt och moget. Ischias känns ganska mycket George Clooney faktiskt. Det är ju coolt ändå, att man börjar bli George på äldre dar.

Nåväl, nu ska jag gå upp och slamra i köket och dricka svart kaffe på bit och leta efter rådjur på gården (fast inte göra en Runar, jag ska bara titta och kanske vinka lite). Låt oss lyssna på The KLF. Det är fräsig fredagsmusik det. Hej då.

Can the circle be unbroken?

För några veckor sedan tittade jag på ett program som hette Matematikens skönhet. Det tog upp hur det finns siffror lite här och där i naturen och numeriska koder som styr våra liv och förmodligen ryssen och världsordningen och så.

Det handlade ganska mycket om pi,π, som ju till stor del påminner om artisten Prince med tanke på symbolspråket, och då om att pi fanns på väldigt många platser och ställen.

Det ska erkännas att jag inte förstod, eller kanske försökte förstå, vad pi innebar när den kunskapen skulle tryckas in i en hjärna fylld av tankar om behåband och annat livsviktigt där på högstadiet. Så därför kan jag i nuläget bara svara ”3,14” på frågan om vad pi är.

Uppenbarligen är pi en matematisk konstant och talet är irrationellt och transcendent. Jaha ja. Oh fan. Arkimedes var även inblandad på ett hörn. Han var matematiker och grek. Det går sådär för Grekland. Tänk på det.

I alla fall. I det programmet kom det fram att pi finns överallt i naturen eftersom ingen cirkel tydligen kan existera utan pi då talet utgör förhållandet mellan diameter och omkrets. Ungefär så. Typ.

När jag såg programmet kom jag på något väldigt smart som jag nu tyvärr har glömt bort. Därför har jag bara tänkt på det där med cirklar. Att det finns många cirklar och så.

Exempel på cirkelformade saker:

– Sjöar (kan vara, behöver inte vara – tänk på Vättern som tydligt undantag)
– Skivor
– Kakor
– Träd
– Ögon
– Inner Circle (band som tillsammans med UB40 fick Svensson att känna sig intresserad av reggae på nittiotalet)
– Andra cirkelformade saker

Det var det. Jag ber om ursäkt för att jag glömde bort det där som var smart. Kanske hade vi tillsammans skapat något banbrytande. Men nu blir det inte så och mjölken är slut. Däremot kan du ta del av en cirkellåtlista. Varsågod. Hej då.

Like a friend

Jag har en vän. Hon heter Linda och fyller snart 29 år. Vi kommer oftast väldigt bra överens även om det händer att hon är dum i huvet och fuskar i sällskapsspel. Ibland skickar hon meddelanden på 1449 tecken.

”Vad gör du är det roligt jag tittar på Bolibompa det är tråkigt men snart ska Jack sova då är det jag som bestämmer över teven HAHAHAHAHA förut åkte vi pulka det var roligt sen gick vi in och då badade Jack fast först åt han mat fiskpinnar och potatis och ärtor och morötter och mjölk drack han till maten har du ätit nån mat det har jag fast jag orkar inte berätta om det fast okej jag kan ju säga att det var potatis med i maten det är verkligen skönt att det snart är helg känner mig trött fast inte så farligt trött men ändå så att man känner att nu ska det snart bli skönt med helg på fredag åker mamma och pappa till Spanien i två veckor ska dom vara där och äta mat och hyra vespor och bara ha det riktigt skönt det är ju inte utan att man blir en hel del avis men men jag hoppas att dom får en underbar semester jag tar hand om blommorna åt dom var det roligt när din mamma och syster var hos dig hoppas verkligen ni hade det mysigt det tror jag säkert apropå att jag ska vattna blommorna när mamma och pappa är borta mamma sa det att vi åker på fredag du kan vattna dom på tisdag och vet du vad jag svarade då jo jag att det gör jag väl som jag alltid gör när ni är bortresta jag ställer alla blommor i duschen kvällen innan ni kommer hem sa jag HAHAHA ja det var roligt det där men nej nu ska jag väl göra nåt annat här men hoppas du mår bra snart är det fredag som jag sa då rings vi ibland skriver jag så där rings istället för ringer HAHAHAHAHA vad får jag allt ifrån kan man verkligen undra men nu ska du ha det fint kompis stor kram”

Jag är nog mest vän med henne för att Gud ska tycka att jag är en god människa så att jag kan få ligga på en VIP-divan och äta vindruvor och glo på nån skön gymnastikfilm där i himlen.

Nu ska jag duscha och sluta vara som ett kvarlämnat barn utan Lovikkavantar på Frostmofjället. Hej då.

A hazy shade of winter

Jag skulle skriva om att det är februari imorgon. Om att det visserligen inte är riktigt lika spännande som om man var sex år och det hade varit julafton imorgon. Hur man smög omkring runt granen och klämde på klappar med pirr i magen och fick barr i ögonen och grät och att det var tider det.

Och om att februari egentligen är en relativt meningslös månad som det nog aldrig uträttats några stordåd i, inte som i maj 1981 då universum skapades, och att det är lite Alla hjärtans dag och Melodifestival och säkert något SM i skidlöpning i ett grådassigt Borlänge och att det firas nyår i Kina men det där är ju händelser som aldrig gjort en vettig människa lycklig.

Och så skulle jag skriva något om skottår och så. Och om snö och vinter och kanske dubbdäck och att ha snor i ansiktet när det är kallt och någon rad om varm saft i termos.

Men det där har jag inte skrivit något om för jag har ingen lust och på min fritid är jag en vuxen människa som får bestämma själv vad jag gör och inte och därför blir det så nu.

Så jag gjorde [infoga trumvirvel och en gladlysten Lasse Kronér med stadig maggördel och kanske lite konfetti] en kort låtlista med vinter- och februaritema istället. Det var roligare. Den kan du lyssna på och vara nöjd över att det börjar bli ljusare igen.

Nu är det snart läggdags och då drömmer vi om det där fartyget vi snart ska mönstra på. Pax för att ha bästa platsen vid relingen och att få välja gnolarlåt först! Hej då.

Blue moon baby

Idag har jag varit på gubbfika. För att en gubbfika ska bli av bör man möta upp minst två äldre män. I det här fallet blev det Kemimannen och Fasching, båda närmare femtiostrecket än många andra.

På en gubbfika dricker man kaffe och pratar om att det gör ont i ryggen och sånt. Man pratar inte så mycket om månen. Det finns väl visserligen ingen regel på att man inte får prata om månen, men det blev liksom inte av och jag kan inte skylla på någon eftersom jag själv inte tog några egna initiativ till det.

Men efteråt tänkte jag lite på månen och att jag kanske borde frågat Kemimannen om den eftersom han säkert har koll på storbollen i skyn.

Istället skulle jag läsa på lite men det var så jävla mycket text och ibland saknar jag förmåga att plocka ut det viktigaste. Därför gillar jag kakor utan russin bäst.

Mina kunskaper om månen är egentligen ytterst begränsade, men fritt ur minnet känner jag till följande:

- Månen finns väldigt långt bort och bor i rymden. Det stora avståndet i kombination med rymden gör allt väldigt abstrakt och svårt att greppa.

- Det finns vatten där. Eller så finns det inte vatten där. Jag är osäker.

- Den första människan på månen hette något i stil med Buzz Aldrin. Eller så var det en ryss. Det var inte den där hunden i alla fall. Oavsett så var det ett stort steg för mänskligheten som togs där.

- Månens yta påminner om ett finnigt ansikte.

- Den påverkar det här med ebb och flod genom sin dragningskraft. När det är ebb är det lite vatten i sjön och då kan man plocka snäckor från botten. När det är flod är det mycket vatten i sjön och då kan man simma.

- Kallar sig själv för Luna på latin, lite lätt småpretentiöst kan tyckas.

- Förekommer säkert frekvent i Star Wars och andra rymdhittepåfilmer.

Det var det. Det kan jag om månen. Förmodligen är det inget som leder till ett Nobelpris, men för att väga upp det hela har jag gjort en lista med månlåtar som innehåller ungefär samma artister som det brukar vara på alla andra listor jag gör eftersom utveckling är hämmande. One step forward and two steps back. Hej då.

Long distance runner

Jag sprang igår. Och så sprang jag idag. Det blir två gånger det. En gång är ingen gång, men två gånger är banne mig en vana det.

Min vana trogen springer jag två varv runt en sjö. Varje dag. Först var jag relativt säker på att det förmodligen var en sträcka runt sju-åtta kilometer (med hårt k), mina två varv runt sjön. Sedan kom jag på att den heter typ Lilla sjön och att ett varv tog runt tio minuter att springa. Därför har jag sansat mig lite och antar att det rör som en totallängd på kanske tre kilometer.

Nåväl. Efter gårdagens löp-/hasa framåt med krum rygg-/joggingtur ville jag läsa mig till sömns. Lite småmysigt sådär. Eftersom jag vistas i ett för mig nytt hem sedan några dagar bor mina böcker i diverse kartonger med texten Onkel Tuca (på en del har jag med lagt till fucking mellan Onkel och Tuca, det är moget gjort).

Jag började blint rota runt i första bästa och fick efter några stolpskott upp Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar löpning. Den hade jag förträngt att jag hade.

För dig som inte känner till Murakami så har han skrivit en massa böcker och så har han sprungit en massa maratonlopp och så kommer han från Japan. Typ.

Ju mer jag läste insåg jag likheterna mellan mig och Murakami – jag var visserligen trött men ord som tvillingsjäl och soul mate började formas i mitt huvud.

- Murakami började springa när han var 33 år. Jag är bara 30, därför har jag ett litet försprång.
- I början sprang han mellan 20 och 30 minuter. Det gör ju jag med.
- Murakami gillar inte att stretcha. Det gör inte jag heller, det skulle vi kunna prata om.
- Han har drivit en jazzklubb. Jag har varit på en jazzklubb i Wien. Där jag var lite drucken och försökte få det att låta som om jag kände Nils Landgren eftersom vi båda kommer från Sverige.

Sedan finns det vissa skillnader mellan mig och Haruki. Han lyssnar till exempel på Lovin' Spoonful. Jag har aldrig hört Lovin' Spoonful. Murakami gnäller också ganska ofta över att springa i regn. Det gör inte jag, idag regnade och blåste det en hel del men jag höll tyst om det. Då tyckte jag nog att det där med att lungorna och benen höll på att gå sönder var ett större problem.

Utöver det finns det såklart mindre uppenbara skillnader mellan oss, som kanske inte många andra tänker på. Som att han har skrivit en massa böcker och sprungit en massa maratonlopp och kommer från Japan och är begåvad och så.

Jag har i alla fall gjort en låtlista som handlar om löpning. Som vanligt är det bara bra spår och jag har skyddat er från styggelser som Born to run och Run to the hills. Hej då.

Weather experience

När jag vaknade imorse regnade det. Regn är bra, för då växer och gror saker. Och så. Sedan kom det snö blandat med det där regnet. Då började jag knorra lite men tog mig ändå samman som en vuxen människa gör. Jag accepterade, och tänkte att nu är det som det är.

För vi ska ju ändå vara glada att det finns. Tänk så innehållslöst ditt liv hade varit utan väder. Men gud va grått det är hela tiden, skulle du aldrig kunna säga på lunchrasten, och upprepa det som ett mantra, utan väder.

Himla trist att det regnat i tre dagar, skulle du aldrig kunna säga, iförd Cindy Crawford-tischa, jeansshorts och ett par nötta Birckenstock, till biträdet på Statoil i väntan på kvittot för tankningen under semestern utan väder.

Så tänk lite på hur vädret har räddat dig socialt i situationer där du egentligen vill vara tyst men då det ändå är kutym att kallprata.

Som en hyllning till vädret har jag gjort en väderlåtlista, ni älskar att få låtlistor, gullungar, för att liksom poängtera att väder behövs.

Eftersom jag känner ett visst ansvar har jag uteslutit uppenbara skitlåtar som Have You Ever Seen the Rain? med Creedence Clearwater Revival och It's Raining Men med The Weather Girls. Jag är en godhjärtad människa så sett. Tänk på det. Här är listan. Hej då.

My christmas card to you

Ett sånt här fint julkort kan man få om man är vän med mig och sköter sig. Och det har Linda fått. Håhåjaja.

Det är fint att få glädja andra. Och om Linda blir glad av att se sig själv avbildad som en klok kanin, sin karl som en rakryggad ren med välskapta bakben, sin son som modern kyckling och tomten som tomten, ja då bidrar jag gärna till det. Sån är jag. Givmild och varm.

Nu har Linda något att titta på det sista hon gör innan hon somnar och det första hon gör i arla morgonstund. Det känns som att vi är en del av Noaks ark, kommer hon förmodligen att tänka.

Jag har räddat hennes jul, det känns bra.

Tindersticks har för övrigt släppt en video från det kommande albumet. Låt oss titta på den och sedan slänga ihop något rivigt till middag.

There must be an angel

Veckans djur: ängel

Men herregud, är änglar verkligen djur? Ja, så är det. Änglar har vingar och det har fåglar också och fåglar är ju djur. Därför är änglar också djur. Så himla mycket svårare än så är det inte.

Änglar tillhör djurkategorin andeväsen som finns överallt och har gjort det jättelänge(ett andeväsen kan bäst beskrivas som ”det där TV4+” eller någon i klanen Wahlgren).

Änglar har som uppgift att tjäna Gud och fungerar som budbärare mellan denne och människorna.
Kommunikationskedjan ser alltså ut som följer:
Gud – änglar – vanliga typer som du och jag.

Eller, ett mer begripligt och konkret exempel:
Kungen – Johan T. Lindwall – vanliga typer som du och jag.

Enligt Dödahavsrullarna har varje människa en god och en ond ängel som vakar över ens steg. Den ena ängeln vill leda in oss på livets väg, den andra på dödens. Det kan man kanske tycka låter rimligt eller så anser man att Dödahavsrullarna har sett alldeles för mycket på tecknad film.

Bland änglarna finns en viss hierarki. Högst upp i rangordningen hittar vi bland annat serafer och keruber. Keruber återfinns felaktigt inom barockkonsten där de framställs som feta småungar. Man skulle kunna se det som att konstnärerna då, likt Nostradamus, förutspådde framtiden med stillasittande barn vars enda stimulans, utöver datorer, kommer från ett Happy Meal med plusmeny. Typ. Längst ner i rangordningen finns ärkeänglar och ”vanliga änglar”, vad nu det innebär.

En väldigt känd ängel är Gabriel. Det var han som visste om att Johannes Döparen skulle födas innan Johannes Döparen visste det själv och det var även Gabriel som tog en droska, och kanske med en ränsel på ryggen, hem till Jungfru Maria och berättade för henne att hon skulle föda Jesus. En mycket relevant fråga att ställa sig är: Var Josef också hemma då eller var han ute och snickrade på något?

Inom populärkulturen är änglar vanligt förekommande. Här hittar du en spretig låtlista på temat änglar och här kan du dumglo lite på den fina filmen Der Himmel über Berlin, ett jävla mästerverk.

Grattis änglarna till utmärkelsen Veckans djur. Utan er hade vi inte haft TV4+ och kanske inte julafton heller. Stor kram!

A year without rain

1994. Åh, gud så varm sommaren var det året. Och så fick man titta på fopoll på tv om nätterna för det var världsmästerskap i Amerika och där räknar man tid på ett helt annat sätt och därför fick man jetlag.

Det är ungefär det som du tänker på när året 1994 börjar diskuteras. Kanske läste du någon deckare av Henning Mankell eftersom det varken fanns kvinnor eller en Stieg Larsson som fick skriva om mord och hemskheter då.

1994 fick Lill-Babs Hasse Majestät Konungens medalj av 8:e storleken för sina "mångåriga uppskattade insatser som artist". Det var nog roligt för Little Babs. Och så vann Sverige OS-guld i ishockey. OS gick för övrigt i Lillehammer, Norge. Efter OS tröttnade nog baggarna på att ha besök och gränsöverskridande kontakter så de röstade nej till att vara med EU. Finland, som inte hade någon OS-erfarenhet, tackade däremot ja.

Samma år invigdes Kanaltunneln mellan Frankrike och England. ”Det här är det största som hänt sedan Style sjöng Dover-Calais för första gången” sa man kanske då.

Estonia sjönk. Det var otäckt. Sune Mangs, Charles Bukowski, Kurt Cobain och Ulrike Maier försvann från jordelivet. Som kompensation gav oss Gud istället Justin Bieber. Det var rart gjort.
Tv-serien Tre Kronor började sändas och där satt man som 13-åring och bara ville hänga på Mimmi Burger eller funderade på hur Tina Leijonberg såg ut utan blus.

Men det viktigaste som hände 1994 hände tydligen inte 1994. Nej, det hände 1993 det. Egentligen har ju inte 1993 något att göra med 1994 men nu blev det som det blev här. Kritisera inte det.

I alla fall. Sepultura släppte Chaos A.D 1993. En skiva som öppnade upp mina ögon för tyngre musik. Om Metallica, Iron Maiden, Guns N' Roses och Danzig var burken med mellanöl så var Sepultura thinnertrasan och haschpipan som agerade verklig inkörsport till suget efter kraftigare kickar. Nåja, nu ska vi inte tolka något bokstavligt här ty jag var ett skötsamt barn som ofta fick kolsyra i näsan av läsk och tyckte att det räckte gott med det. Låt oss lyssna. Hej då.

Call it stormy Monday but Tuesday is just as bad

Maudag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Där gott folk har ni veckans alla dagar. Om mitt kunskapsförråd finns det delade meningar men rabbla veckodagarna som rinnande vatten det kan jag fan. Väck mig mitt i natten och jag kan till och med återge det hela på tyska. Och på hittepådanska om jag får tänka efter en stund.

Nåväl. Idag är det tisdag. En mycket slug skitdag som i den monstruösa skuggan av maudagen får sköta sin tvivelaktiga verksamhet utan granskning eftersom allt fokus läggs på veckans första dag.

Tisdag är uppkallad efter Tyr som var en gammal fornnordisk typ som tydligen var med och fjättrade Fenrisulven. I övrigt tycker jag inte att den där Tyr verkar ha pysslat med några överdrivna stordåd. Drack säkert bara en massa mjöd och spände väl kanske på sin kärring då och då. Ja, han kallade nog sin tjej för kärringen inför grabbarna, eller regeringen om han var riktigt misslynt över något beslut taget på hemmaplan.

Undrar förresten om det är många vargjägare som diggar Tyr eftersom han band den där Fenrisulven? Jo, så är det nog. Han åt säkert en massa får Fenris.

På latin heter tisdag dies Martis. Lite häftigt namn kan ju tyckas men jag anser inte att man ska bli så särskilt imponerad över latinska ord. Rectum är säkert latin och hur jävla glamouröst är det egentligen?

Jag orkar inte motivera varför tisdag är en skitdag, lite måste ni tänka själva också. Men som snabbt exempel kan ju fettisdagen nämnas. Semlor är tillsammans med TV4 det mest överskattade vi har i det här landet och snart börjar det där jävla tjatet om hur gott det är. Bah.

Nu har det blivit november också. Därför lyssnar vi och tittar på, en mycket homoerotisk, Morrissey. Hej då.

Hallowed be thy name

Den här homepagen (ja, det heter så på danska) har blivit en aning styvmoderligt behandlad på senaste tiden. Det beror dels på att internet är tråkigt samtidigt som jag har fullt upp med att jobba och betala skatt och vara full ibland och åka till Tyskland och kolla på fopoll och äta wurst och vara vuxen och så.

Men nog om det, jag har inga rättigheter och därför inga skyldigheter.

På lördag ska jag på Little Baby Fantas dop. Det ska nog bli ganska roligt tror jag. Ordval som ganska och tror visar på en viss osäkerhet men eftersom jag aldrig varit på ett dop vet jag inte hur det kommer att bli.

Fast jag var ju förvisso på mitt eget dop. Det skedde hemma det. En aning märkligt kan jag tycka i efterhand, ska man ändå blanda in Gud kan man göra det ordentligt och vara i något av dennes skrytbyggen. Men jag hade inte speciellt mycket att säga till om på den tiden så dopet blev av i vardagsrummet med brun heltäckningsmatta.

Så där låg man i en krubba eller nåt och var docksöt och fick vigvatten som brände pannan och sedan kom nån släkting och stack till en en hemslöjdad träljusstake i present.

Och den där hemslöjdade träljusstaken fick man leka med från dopet tills man fick sin första jultidningspremie när man var elva år som bestod av nån jävla nyckelring och inte alls den där häftiga stereoanläggningen som man suktat efter.

Efter det var det dags för nästa runda med Gud i form av konfirmation men då hade man fått hår på nötterna och ville vara vuxen och lyssna på black metal och det fanns ändå aldrig någon tillräckligt stark längtan efter en moped eller nån jävla berlock i bärnsten så det där fick liksom va.

Sedan blev man vuxen på riktigt och då skulle man förvirrande nog inte ha hår nötterna längre och håret på huvudet ramlade av per automatik. Och nu är det torsdagskväll och det finns disk att diska och mjölken är slut. Så kan det gå, som Vonnegut sa.

Nu lyssnar vi på 16 Horsepower tycker jag. Hej då.

Shake appeal

Jag var på ett gym idag. Eftersom jag inte vistats i en sådan miljö på ett par tre fem år fick jag börja med att registrera mig. Jag fick fylla i ett formulär och sånt där. När jag lämnade tillbaka det ifyllda formuläret till den högst alldagliga tjejen i receptionen skämdes jag lite över min för tillfället bedrövliga handstil.

Skammen över att skriva som en berusad sjuåring gjorde mig mycket varm och jag var tvungen att osmidigt hasa mig ur min nyinköpta Skärgårdsdoktortröja. Jag försökte ändå ge ett världsvant intryck och telepatiskt signalera att coola tunnhåriga killar skriver som skräp.

- Då kan du ta och lägga ditt vänstra pekfinger här så att vi får ditt fingeravtryck, sa hon.

Det var ungefär där någonstans som det låste sig. Jag stod stilla och tittade på mina händer i kanske tre sekunder vilket i sammanhanget är ganska lång tid. Hon måste ha märkt av mitt lätt efterblivna tillstånd och återupprepade vad hon sagt.

- Jaja, förlåt, sa jag och lade mycket bestämt dit mitt vänstra pekfinger.

Hon tittade på mig och jag tittade tillbaka och tänkte men sätt igång och gör det du ska.

- Alltså, ditt vänstra pekfinger. Vänstra!

Där stod jag tydligen med högra pekfingret och spelade ball och världsvan. Jag ursäktade mig återigen och lade istället dit mitt vänstra pekfinger.

- Men pekfingret! Det där är ringfingret, sa hon och började gestikulera och verkade liksom vilja bända rätt allting.

Jag tyckte inte att hon var speciellt pedagogisk och ville börja förklara att jag faktiskt kan skilja på höger och vänster hand för vänster är den handen som man numera skriver imbecillt och tycker om sig själv med och höger är den man kastar liten boll eller sopar till någon med och att jag faktiskt vet vilket som är ringfingret för jag har faktiskt blivit vuxen och då måste man börja kolla efter ringar och skit på fingrarna hos tjejerna även om det fanns de där förr på gymnasiet som hunnit avverka tre ringar innan lucia i åk 2.

Men det sa jag aldrig.

Efter jävligt mycket om och förbannat men lyckades jag i alla fall få rätt finger på rätt plats men eftersom jag lider ett självdiagnostiserat förstadium till Parkinson skakade jag så mycket ändå så det blev inget fingeravtryck.

Sedan fick jag gå och träna och jag blev jättestark [jätte stark].

Nu orkar jag inte tänka mer på höger och vänster för då blir jag så varm om kinderna. Istället lyssnar vi på en jävligt bra låt. Hej då.

Call of the wighat

Vet ni, jag har aldrig varit i Thailand. Eller något annat land i Asien och gått på sånt där moon rave beach ultra party och ätit svamp och blivit pullad upp i brygga av någon jävla surfare från Perth med fräsig frisyr och konstnärliga pärlhalsband och djupa tatueringar.

New York. Jag har inte varit i New York heller.

Jag har inte sett Forrest Gump eller Fucking Åmål eller den där Harry Potter (men jag har sett Ett päron till farsa på semester i Europa och Lesbian teens gone wild flera gånger, det borde väga upp).

Jag har ätit kräftor, det har jag. Det är ganska gott men knappast värt besväret. Obekvämt brytande och kladd som svider i de små såren som livet ger en. Ungefär som en apelsinjävel. För mycket att göra och för lite att tjäna helt enkelt.

Men jag har aldrig varit på en kräftskiva. Och sånt där är ju i ropet just nu för folk går på kräftskivor hit och dit och så. Men inte jag. Därför blir jag lite nyfiken.

- Hur går det till?

- Sjunger man roliga visor?

- Är det kutym med vitsiga hattar?

- Är det alltid sådana där fina lampor som egentligen ser ut som gubbansikten man inte vill ha i närheten av ett dagis?

- Blir det ofta bråk framåt småtimmarna när det kommer fram att Ann-Christine legat med Johannes på Kos för 17 år sen och Morgan får reda på det?

Min okunskap och brist på erfarenhet gällande kräftskivor smärtar mig faktiskt.

Fast det finns säkert något smart kinesiskt ordspråk som säger att man inte ska bry sig om det man inte gjort.

Därför tar vi och lyssnar på världens bästa band som heter The Cramps. En jävla glädjekälla som alltid består även när det blåser hårt i både kropp och själ. Att lyssna på The Cramps är som att stoppa kuken i guld. Som Joker sa.

Edit: Jag har förresten visst varit i Asien. Jag var på en flygplats i Singapore några timmar och försökte lirka upp en tyska. Berättade storslagna historier från de sju världshaven över ett par Tiger. Hur det gick? You do Björklunds math.

As the flowers withers

Internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister just nu.

Men jag lyssnade på Odla med P1 idag och tänkte därefter skriva ett inlägg om det.

Odla med P1 går mest ut på att man pratar om solrosor och skördetider och pelargoner och annat som ger sinnesfrid åt människor med slemgröna fingrar. Ett ganska mysigt program egentligen.

Och så finns det ett telefonväkteri dit lyssnarna får ringa och ställa frågor till någon expert om varför tulpanerna inte växer som förr eller varför morötterna inte har den vackra färgen som på femtiotalet eller varför det serverades finska pinnar istället för drömmar hos grannkärringen vid trefikat.

Det lyssnade jag på idag. Telefonväkteriet.

Och jag tänkte Åh fy fan så skönt att inte ha mer än förlorade vårlökar och ej brustna rosenknoppar att oroa sig för. Vilken jävla livskvalitet ändå.

Fantastiskt. Så tänkte jag.

Sen kom jag på att det kanske är så att gurkjävlarnas brist på storlek gör människor sömnlösa och därför blir stora problem eftersom man ändå måste ha någonting att oroa sig för oavsett livssituation.

Eller att berömmelsen över den prunkande (jävla bra ord) rabatten gör att man förtränger det som egentligen gör ont eller stör eller oroar.

Ungefär det tänkte jag skriva om.

Men nu blev det inte så eftersom internet och livet är ungefär lika roligt och intressant som Stefan och Krister och det finns viktigare saker att tänka på.

Den jäveln som bestämde att allt skulle gå åt helvete mest hela tiden vill jag förresten ha namnet på!

Will of God

Framtidslöftet Michele Bachmann skämtade ju lite skönt om att Irene, det där fruntimret till orkan ni vet, var ett budskap från Gud till Washington. Så tror jag också att det kan vara.

Jag tror däremot inte att Gud önskade att vi skulle jobba så jävla mycket som vi gör. Vakna, tvaga sig, åka till jobbet, längta bort, längta efter helg, åka hem, somna. Repetera. Dö. Enda variationen är att man på våren börjar längta efter semestern.

Det är ju fan inte klokt egentligen. Guds tanke var nog att vi skulle vara lediga och äta nötter och bär och inte trista affärsluncher. Visst skulle det bli långtråkigt att bara gå runt och dra men det hade Gud säkert löst med någon verksamhet dit man kunde få gå frivilligt och kanske tälja något eller göra potatistryck på tygbitar.

Och sen kunde man kanske byta den flisiga vedbiten man täljt mot en tygbit med potatismönster på så att man fick pröva på det här med handel och marknad ibland och få det grundläggande steget på Maslows behovstrappa taget.

Som motprestation skulle väl Gud tycka att man kunde sätta sig i ett av hans (ja, Gud är en man, att hålla på med hen får man inga tjejer på ändå) någon timme i veckan och lyssna på en vit, heterosexuell man och sedan kunde man få gå hem igen och spela pop- och rockmusik eller läsa eller dricka sprit eller åka utomlands eller vad man nu tycker om att göra. Och tälja lite då för den sociala biten.

En jävla bra deal egentligen som har blivit försummad.

Fast det finns ju faktiskt människor som jobbar och ändå går till Guds hus. Undrar vad Gud har för inställning till dessa? Och så blir det ett jävla överflöd av ved- och tygbitar och det stimulerar inte BNP vilket är dumt eftersom Gud inte gillar fattiga och Gud kanske inte finns och Michele Bachmann kanske inte är lösningen på allt.

Nu blev det jobbigt att tänka. Jag är missnöjd. Det var det jag ville ha sagt från början. Som KSMB säger nedan.

The blind leading the naked

Idag är det lördag. På lördagar kan man göra olika saker. Till exempel kan man sätta sig på en krog och glo på fopoll med Cramp-Jocke. Det ska jag göra.

När Jocke börjat sura för att Swansea (jag vet inte vilka de möter men jag hejar på det andra laget oavsett) förlorat ska vi åka hem till en vuxen man som heter Fasching och försöka verka som om vi båda nyligen faktiskt fyllt 30 och inte 19. Det blir ju en jävla utmaning det också.

Fasching bor i en borgarförort som jag tidigare besökt en gång. Då satt jag i en bil på en parkeringsplats och blev full på ljumna burköl. Nu känns det stort att få tillträde till ett hus.

Vi ska äta mat och åka Audi. Att det är en Audi har påpekats med emfas. ”Jag hämtar er vid stationen med min Audi”. Jaha. Jag tycker att bilar och motorer är ungefär lika intressant som TV4 är bra så därför kan jag inte avgöra om det skulle vara något speciellt med just en Audi. Men eftersom det verkar viktigt så ska jag nog säga att det är en fin Audi som han har Fasching. Kanske ställer jag någon fråga om fälgarna eller nåt också.

Eftersom både Fasching och Jocke är matfascister och smaklöksonanister bjuds det nog inte på en enkel lövbiff, pommes, bea från påse och en slarvigt skivad tomat som är norm när män träffas för att laga mat. Nej, det blir nog vuxenmat.

Extremt troligt scenario ikväll: Efter avslutad måltid ställer Fasching fram en hårdost som luktar människofot. Han berättar med inlevelse att den minsann är från en liten hemlig by som ligger på ett tre mil högt berg i Iiiiitaliiien och att osten är lagrad i 50 år och ystad av en krum liten tant och smaksak med örter som numera utrotats och till osten ska man dricka ett rödviiin som trampats av 13 nymfer i skymningen i Atlantis. Mycket exklusivt.

Jocke kommer lyssna på det här med dumöppen mun och stora ögon. Imponerad som fan, men samtidigt lite irriterad. Han kommer då att säga att han nästa gång ska bjuda på en hårdost som kommer från en liten liten liten gård som ligger på ett fyra mil högt berg i Frankriiike och som lagrats i 60 år och ystats av en tant med en rygg så krum att hon i stort sett ser ut som en liten boll på avstånd och att osten innehåller ingredienser som ALDRIG egentligen har funnits vilket gör den extremt ovanlig och god och att man bör dricka ett rödviiin som trampats av 15 oskulder i Edens lustgård.

Och så är tuppfäktningen igång. Själv kommer jag nog sitta tyst och tänka att en industritillverkad jävla hushållsost duger gott.

Trevligt kommer det bli i alla fall. Nu lyssnar vi på Behemoth en stund tycker jag, vilket jävla fittös. Hej då.

Let´s go to bed

Jag är glad i hatten eftersom jag varit på krog och druckit ungefär sju öl. De ungefärliga sju ölen har gjort mig trött. Trötthet är något extremt skönt när man har en säng inom räckhåll där man kan få sträcka ut valrosskroppen och lyssna på radjå och låta John Blund lägga piller i vattenglaset på nattygsbordet.

Och sängen finns nära, men det finns inga lakan och tjafs i den eftersom jag tvättade imorse. Det var tråkigt att göra det, när jag blir stor ska alla i Sverige vara lika mycket värda så att det inte bara är tjejer som tycker att det är roligt att tvätta och städa och annat tråk. Fan va bra ni har det egentligen, ni kvinnor.

Det tar ungefär två minuter att fylla sängen med kläder. Inte så lång tid egentligen, men den mentala uppförsbacken är lång och brant just nu. Alternativet är att lägga mig utan lakan inatt men det är en aning pundaraktigt och förmodligen trist imorgon.

Under tiden jag funderar får ni lyssna på en låt av Tommy Nilsson. Det är nog bland det jävligaste som gjorts på svenska, men enligt ryktet har det inte hindrat Kemimannen att handskriva texten som en dikt till sin fru när något extra skulle firas. Men rykten är bara rykten och fan vet jag. Hej då.

Summer dress

Ja jävlar, nu är sommaren slut. Och det är ju skönt för då får man gå runt i polotröja och leka Skärgårdsdoktorn på nån klippa i skymningen och kanske kasta stenar i havet och ge sken av att man tänker något poetiskt och djup när man i själva verket funderar på hur fan Åsa Jinder ser ut naken egentligen.

Nåväl, sommaren är kort som nationalskalden Ledin sjöng, och jag har väl inte gjort så himla mycket. Firade midsommar gjorde jag bland flyttkartonger, folköl och två räkmackor. Och tuff musik förstås.

Och så har jag sett två rådjur, ett under balkongen och ett i skogen. Fast jag har bara sett en igelkott, det är tråkigt.

Och så har jag varit okynnesfull några gånger, det ska erkännas.

Och så har jag varit i Tyskland. Där drack jag öl och gin och tonic och åt korv och pasta och annat tyskt och funderade på min existens och kollade på nån gammal kyrkjävel eller två och frös och föraktade tyska ungdomar på skolresa och funderade över tyska kvinnors bröstmassa men blev osäker på vilken enhet jag eventuellt skulle använda vid tester så jag slutade klura på det relativt snabbt. Kanske kommer en rapport om den där resan, det beror vilket humör jag är på.

Och så har jag lekt med Apa. Det var väldigt roligt. Vi badade fötterna i en sjö och åt mat från ett annat land.

Och så har jag hängt med min semibrorsdotter little baby Fanta. Vi har dreglat och sovit lite och lyft varandra och så.

Men gud va söt – världens bästa barn, tänker du nu och skriver ”Fiiiiiiiinast” inuti ditt Facebookskadade huvud. Och visst är det så, Fanta dominerar i den högsta divisionen.

Det är väldigt mysigt med barn när de fortfarande är som små husdjur. Fast det som är positivt med Fanta är ju att hon kommer att fortsätta vara vettig även när husdjursstadiet är över. Om några månader är det dags att börja prata musik med henne för på den fronten har föräldrarna inte mycket att komma med.

Klänningen på bilden har jag köpt såklart. Det ska dock erkännas att Grävlingen från Uppsala flåsade mig i örat via länk och bestämde vilken jag skulle inhandla. Det är sällan hon har något förstånd att dras med men ibland kan hon vara till nytta. Fast mestadels är det som att försöka kommunicera med någon från Gökboet.

Jaja, nu ska jag lägga mig och läsa om svensk death metal. Hej då.

Will the summer make good for all of our sins?

Nu är det sommar. Det är roligt ungefär till midsommar. Men det vet ni ju.

Vet ni hur många nakna tjejer det finns på internet förresten? Kanske inte, men det vet jag och det är jätte många*

* Alla ord som inleds med prefixet (Heter det prefix? Jag vet inte ens vad ett substantiv är på rak arm. Men ett verb sätter man att framför, det vet jag) jätte ska alltid särskrivas.

Nåväl.

Jag tänker ta sommarlov från den här sidan nu. Det behöver man ibland. Man måste få hitta sig själv och göra en inre resa. Eller bara gå på toaletten.

Kanske har jag sommarlov i två timmar, tre dagar, fyra veckor, fem månader eller hundra år.

Törnrosa hade sommarlov i hundra år hon. Fan va bra hon hade det egentligen, borde tacka den där onda feen för mycket. Bara ligga och löka i hundra år, bli väckt av en prinsjävel genom ett snabbt fittgrepp till upptrissade bostadspriser och sälja av tornhelvetet och flytta till Monaco och äta lobster och gå på casino och åka snabb röd bil och leva lyckligt i alla sina dagar och snipp snapp snut så var monarkin ett vackert slut.

Under sommarlovet kan ni hitta mig på Twitter, klubben för inbördes beundran där man bara behöver häva ur sig lite skit och sen är det lördag hela veckan. En jävla idioti det där också.

Hej då på ett tag.