tisdag, september 30, 2008

The winner takes it all

Ny termin betyder ny innebandysäsong. På grund av min otroligt hemska knäskada kan jag inte delta. Zlatan, han den där fotbollsspelare ni vet har också en knäskada, stjärnspelare av vår kaliber dras ofta med det. Men nu kan ju ändå han spela, så innebandylaget lider av min skada mer än vad Inter gör av Zlatans.

Så den här säsongen intar jag rollen som tränare istället för framgångsrik spelare. Med min erfarenhet och kunskap kan jag bidra med mycket. Egentligen vill jag ta upp med spelarna att innebandy inte är en sport som någon normalbegåvad människa kan ta på allvar. Men då skulle deras värld rasa samman, så jag ger fan i det. Jag måste dock se till att lagets grundvärderingar ändras. Det ska inte längre spelas för att det är kul eller för något jävla tjat om gemenskap. “Vinst före kamratskap” är den kommande säsongens motto. Det ska jag personligen brodera på matchställen.

Samtidigt måste jargongen i omklädningsrummet ändras. Det har varit alldeles för mjäkigt och kommentarer efter matcher som “Men du, det gör inget att du missade det där friläget i slutminuten” har hörts alldeles för ofta. Nu är det kompanistryk på syndabocken som gäller i fortsättningen. En punkt som också måste ändras i omklädningsrummet är snusandet. Det snusas alldeles för dåligt i laget vilket resulterar i att det inte ligger utspottat snus på duschgolvet som man måste akta sig för. Därför tänker jag införa snustvång i laget. Inget snus = ingen speltid. Givetvis måste det vara lössnus. Som tränare har jag vissa förmåner och får snusa portion, och blir det gnäll om det så hänvisar jag till att jag faktiskt även nyttjar cigaretter.

Mental träning blir ett återkommande inslag, allt för att undvika förra säsongens debacle då tongivande spelare i semifinalens straffläggning fick för sig att sikta på ribbstolarna vid sidan av målet istället för just på målet.

Tyvärr har det kommit till min kännedom att vissa spelare sysslar med sexuella aktiviteter på helgerna. Det är verkligen inte bra för lagmoralen. Gunde Svan sysslade nog aldrig med knullning på helgerna, den gamle snorige dalmasen. Överväger att kalla till ett krismöte angående spelarnas beteende. Tillfälligt sex kan som vi alla vet i värsta fall leda till förhållanden. Ett mardrömsscenario vore ju till exempel om NN inte dyker upp på en träning eftersom han är tvungen att följa med flickvännen för inköp av blomjord eller kubbspel eller va fan som helst. Då skulle ju hela träningsupplägget raseras och den där avancerade skottövningen jag funderat ut inte kunna genomföras. Nej, så får det inte bli.

Nu ska jag dricka en ljummen öl och äta en macka överdoserad med brieost och titta på Champions League. Det gör nog Gunde Svan också.

måndag, september 29, 2008

Love is blind

Jag får aldrig något gjort i skolväg på hemmaplan. Det finns alltid viktigare saker att göra. Som att städa, diska, svära högt åt TV:n och försöka hamra sönder bärande väggar. Så istället försöker jag hålla mig på universitetet när något ska skrivas eller pluggas. Det fungerar dock sämre och sämre, börjar starkt misstänka att jag är ett sånt där bokstavsbarn. Det är ju i och för sig modernt, så värre kunde det vara. Men att Gud skulle utrusta mig med koncentrationssvårigheter och dålig kroppshållning stör mig. Jag kunde ha fått något annat, något bättre. Idag skulle jag författa ett kort brev. Under åtta timmar på universitet gick jag hem med två rader skrivna. Istället har jag idag:

- Slösurfat. Har bland annat kollat mailen varannan minut. Fick ett erbjudande om att köpa äkta Rolex-klockor till ett mycket förmånligt pris. Det är fantastiskt hur billigt det kan vara på Internet. Det måste ju bero på att det inte finns några mellanhänder som ska ha sin andel.

- Irriterat mig på att de kvinnliga utbytesstudenterna ofta har en tendens att knalla omkring i löpskor. Löpskor har man när man motionerar, det måste jag förklara för första bästa amerikanska imorgon om hon egentligen har potential att vara söt.

- Köpt en skiva på Tradera. Det gladde mig först och jag trodde att jag gjort ett fynd. Men sedan upptäckte jag att det var en jävla CD jag köpt, och inte en LP som var det jag var ute efter. CD:n har jag redan. Fan.

- Konstaterat att hon den snygga som jag inte vad hon heter men som jag kallar Grekiskan i smyg förmodligen är blind. Den slutsatsen drar jag eftersom det fan är stört omöjligt att få ögonkontakt med människan. Visserligen har hon inte någon synlig ledarhund i sällskap eller en sån där käpp att slå sönder smalbenen på folk med. Nu när jag tänker efter så går hon väldigt snabbt och säkert för att vara blind. Men hon kanske har en slags inbyggd radar, som fladdermössen har. Nu önskar jag dock inte att hon är en fladdermus så att säga, höhöhö... hö. Det kan nog vara till min fördel att hon eventuellt är blind. Då kan jag vara vacker. Men det skulle hon väl avslöja genom att talla mig i ansiktet, de är sluga de där synskadade tror jag. Och jag känner mig alltid väldigt obekväm när någon ska ta på mitt ansikte så det är nog lika bra att det inte blir något.

- Tagit många och långa raster med motiveringen att “det är bra med en promenad och kaffe för att hitta inspirationen”.

Ja, det var min dag det. Imorgon ska jag dit igen. Då blir det nog två rader till. Kanske är klar på fredag.

söndag, september 28, 2008

Rudy got soul

Nu ska jag försöka duscha bort smuts och skam. Smutsen kan jag säkert bli av med, värre blir det med skammen. Den biter sig nog fast några dagar. Så brukar det vara. Glädjande ikväll är dock att det är P3 Soul att lyssna på. Efter duschen kryper jag till sängs och lyssnar på Mats Nileskärs underbara röst. Den ger trygghet i en otrygg värld. När jag hör hans stämma där jag ligger under det solkiga täcket försvinner min rädsla inför livet. Mats är ljuset i tillvaron på dessa annars så mörka söndagar.
Och nej, jag vill inte bestiga Mats.
Nu tar jag rotborsten och kliver in i duschen och skrubbar frenetiskt bort allt det onda.

lördag, september 27, 2008

Small deaths are the saddest

Det är en lördag som präglas av huvudvärk och illamående. Är möjligtvis gravid, men mest troligt är det bara bakfylla. Kom just att tänka på en över tio år gammal händelse med en flickvän.
Hon sa, Wayne, jag gillar verkligen att suga av dig.
Jag sa, Jaha.
Hon sa, Ja, jag har inte gillat det med mina tidigare pojkvänner.
Jag sa, Jaha, vad beror det på då?
Hon sa, Jo, jag har ju så liten mun vet du.

Jag sa inte så mycket mer. Det gjorde inte hon heller.
Nu när jag är vuxen, i alla fall på pappret, så spelar det ingen roll längre. Jag är duktig på andra saker. Som att ha huvudvärk och må illa till exempel. Nu ska jag lägga mig på soffan och dö ett slag innan det är dags att smeka burken och må bra igen.

fredag, september 26, 2008

Dance, motherfucker, dance

Nu för tiden är festerna i allmänhet bedrövliga. Det ska spelas gitarr och sjungas med hjälp av tv-spel i tid och otid. En skrämmande utveckling där det alltså krävs viss kompetens för att man ska premieras med ett blint och meningslöst engångsligg. Eftersom jag är väldigt konservativ i en del avseenden, speciellt gällande nöjes- och underhållningsaktiviteter, så tar jag givetvis inte del av dessa sysselsättningar.
På min tid, när jag var ung på 90-talet, så nöjde vi oss med folköl, synthmusik från en kassettbandspelare och goda samtal på festerna. Var det något som skulle firas ordentligt så kanske det slogs på stort med en popcornskål. Det var bättre förr, det var det fan.
Men ibland krävs det anpassning i den sociala samvaron. Jag misstänker att nästa trend på de gudsförgätna för- och hemmafesterna kommer att vara dans av något slag. Och då kommer jag inte längre stå och sura i ett hörn, även om jag av ren princip sällan dansar. För att ligga i framkant när den nya trenden kommer och för att liksom mota Olle i grind tänker jag under helgen låsa in mig på kammaren och lära mig koreografin som ni hittar i videon nedan. En fantastisk låt för övrigt.


"Ooh, it gets dark
It gets lonely,
On the other side from you."

torsdag, september 25, 2008

Help the aged

Sitter på universitetsbiblioteket. Tittar på en kille med ful frisyr. Jävla studentjävel. Borde plugga. Men gör inte det, så egentligen borde jag åka hem.
Funderar lite istället.
På Gud och på östeuropeisk design ur ett genusperspektiv och lite på Joni i SVT:s Singelmammor. Det lilla jag sett av det där programmet har fått mig att vilja vara intim med henne. Men ska det bli något seriöst får hon ta och byta namn på barnet. Och klippa det.
Apropå kvinnor så fyller den legendariska år idag. 30 stycken har det blivit. Kärring. Hon har säkert någon mogen middagstillställning med firande ikväll. Inte helt oväntat så är inte jag bjuden. Kanske åker dit ändå med ett fång liljekonvaljer och en ren skjorta och när jag kommer dit möter hon mig springandes ute i trädgården och omfamnar mig och viskar att min ankomst var allt hon önskat sig och sedan kysser vi varandra och hon glittrar lyckligt med ögonen och sedan kommer den nye tjuren utrusandes och en hotfull stämning kanske uppstår och då måste jag vänligt men bestämt förklara för honom att om han inte lommar in i huset igen så kommer jag bita honom i knäskålarna och sedan hoppar jag och den legendariska upp på min cykel och med henne bakpå trampar jag i den kyliga septemberkvällen mot lyckan och kärleken.

Eller så slänger jag iväg ett SMS i stil med ”Grattis på födelsedagen din jävla fitta”.


Eller så gör jag ingenting.
Det blir nog bäst så.

Nej fan, nu är det dags att åka hem.

onsdag, september 24, 2008

Intro

Hon frågade vart jag skulle åka och då sa jag Afrika. Hon undrade om jag kunde precisera mig lite och svarade jag då en aning motvilligt Kenya. Att alla jävlar ska veta allt muttrade jag och blängde nervöst ut genom fönstret och stirrade på en byggarbetsplats.
Jävla byggarbetare.
Tar du några mediciner frågade hon och jag svarade nej. Har du haft psykiska problem frågade hon. Bara på söndagar svarade jag. Jaha, sa hon, men narkotika då, jag använder ingen narkotika eftersom jag är så jävla hög på livet svarade jag. Allergisk mot något, frågade hon. Näe, inte alls. Kuken, hur är det med kuken, frågade hon.
Ok, hon frågade inget mer om kuken, bara om polio och jag visste inte vad jag skulle svara så jag sa bara ja.
Det låter bra, kör.
Och efter det drog hon på ett infernaliskt leende och tryckte sprutan in i min arm. Jag ryckte till och skakade som en fisk på land och försökte att bearbeta chocken och börja andas igen.

Du är väl inte rädd för sprutor sa hon och log. Nej, sa jag, men du kunde väl ha sagt till innan du stack till, jag har aldrig slagit någon i mitt liv, men nu var det nära. Men det är klart, skulle jag slå någon så skulle jag vara säker på att vinna, och du verkar vara en robust kvinna så jag ger fan i det, tillade jag.
Efter det pågick vaccineringen i tystnad. Är ganska säker på att hon stack hål på ett blodkärl med flit. Den slynan.

Men, men, just nu är jag vaccinerad och odödlig.
Inte dumt.

tisdag, september 23, 2008

Scum

Jag glömde köpa tandkräm förut. Det var klantigt, och nu är pengarna slut. Det är mycket att tänka på som vuxen. När jag var liten fanns det alltid tandkräm. Det var fint att vara liten, inga problem existerade och det enda man gjorde var att sitta och glo. Kanske käka lite sand ibland och sedan var det läggdags och då var det någon vuxen som borstade tänderna åt en. Det var tider det.

Imorgon ska jag vaccinera mig. Ska alltså för andra gången på en vecka till sjukhuset, sedan ska jag sluta fjanta runt i landstingets lokaler. Men nu är tanken att jag förhoppningsvis slipper få malaria, hepatit, klamydia och någon feber som är gul. Lekte lite med tanken att åka iväg ovaccinerad, att det liksom skulle imponera på tjejerna här hemma - Jodå för fan, livning on the edge vet du. Sedan kom jag på att jag nog kan avstå ett mediokert krogragg och istället klara mig undan den där febern.

Jag är nervös och lite rädd inför morgondagen. Inte så mycket för sprutorna i sig, även om de självklart inte ska bli så jävla roliga att få i min kropp. Oroar mig mest för att sköterskan ska vara ett horribelt psykfall som kommer att överfalla mig och försöka hugga sönder min hals. Det finns så många sjuka människor ute i samhället, och efter att ha läst det här så känns det inte bättre.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3362735.ab
Jag blir arg, ledsen, uppgiven och bestört när jag läser sånt här. Hur kan ett samhälle hamna så snett? Vad är det som händer egentligen? Det är så tragiskt, och det berör mig oerhört illa.
Nu går jag till sängs, den här dagen måste få ett slut.

måndag, september 22, 2008

The fashion party

Dagens outfit:



Äntligen har säsongen för långkalsonger börjat, det gör den traditionsenligt alltid den 22/9 varje år. Så nu ska de vara på fram till mitten av maj. Långkalsonger är nog tillsammans med bomullstops och räkmackor världens bästa uppfinning.
Såhär på premiärkvällen ska jag ta några ärevarv i lägenheten i bar överkropp och mina långkalsonger och sprätta lite graciöst med benen som en höna på grönbete och bara må.


Anledningen till att jag inte kan föreviga härligheten med ett fotografi, som de gör i andra framgångsrika modebloggar, är att kameran förmodligen fortfarande åker flygbuss någonstans i Södermanland. Men jag är ganska nöjd ändå, bildläraren som gav mig en 5:a i slutbetyg på högstadiet skulle nog vara stolt över att jag förvaltat mina kunskaper så väl. Att kunna disponera var jag duktig på redan då.
Långkalsonger finns i varje välsorterad butik med lite självrespekt. Men glöm inte att man inte får äga mer än ett par.

söndag, september 21, 2008

Movin´ on up

Och Herman Hesse avslutar Stäppvargen på följande vis:
“En gång skulle jag bättre kunna spela med figurerna. En gång skulle jag lära mig skratta. Pablo väntade på mig. Mozart väntade på mig.”

Jag har inga figurer att spela med.
Ingen Pablo väntar på mig.
Ingen Mozart väntar på mig.
Men jag kanske kan jag lära mig skratta.

Och då menar jag inte att jag ska en sån där skrattkurs, det verkar bedrövligt märkligt tycker jag. Då vandrar jag hellre genom livet i dysterhet.

Men det verkar ha löst sig på bostadsfronten, vilket visserligen inte får mig att gapskratta, men det känns skönt. En fin lägenhet är det, en vindsvåning. Jag har länge romantiserat vindsvåningar. Men då ligger de oftast på någon pittoresk bakgata någonstans i Centraleuropa och i vindsvåningen finns det en mörkhårig kvinna som spelar något instrument för mig naken och pratar med konstig brytning. Hon spelar antingen piano eller något med stråke. Inget blåsinstrument dock, jag gillar inte blåsinstrument, och det är ingen jävla Dana Dragomir jag letar efter. Hon får blåsa saliv i sin panflöjt för någon annan.

Med till min nya lägenhet tar jag mitt krucifix och placerar det på någon central plats på väggen. Att jag har ett krucifix har ingenting med religion att göra, och förutom att det är fint så fungerar det som en liten påminnelse om att det alltid finns någon jävel som har det värre än en själv. Det kan inte ha varit roligt för den skäggige oäktingen att få spikar genom händer och fötter. Då var det minsann ingen som ville tvätta honom längre. Stackaren.
Krucifixet köpte jag i Bulgarien för en väldans massa år sedan.
Åh, vilket genuint och gediget handarbete tänkte jag och såg framför mig hur en liten urslavisk farbror med krum rygg och mustasch snidat krucifixet som en hyllning till Gud men att ekonomin senare försämrats för honom så han valde att sälja det istället för att sälja sin dotter som var det andra alternativet. Senare när jag nyktrat till upptäckte jag att det var gjort av gips eller liknande, massproducerat skit. Men det är fint ändå, därför behåller jag Jesus.

Tar även med skyltdockan. Att jag har en skyldocka har ingenting sex att göra, det vill jag att ni ska veta. Visst, jag har väl varit där och pillat ibland och fasta bröst har hon, lite hårda kanske, men mest fungerar hon som sällskap. Det är skönt att ha någon att prata med ibland.
Nu ska jag diska och nyttja nikotin och planera.
Det är viktigt att planera.
Hej då.

lördag, september 20, 2008

From her to eternity

Jag mötte den legendariska flickvännen idag inne på bolaget. Det högg till lite i magen som det kan göra när man möter en förlorad kärlek. Efter lite påtvingat kallprat så frågade hon vad jag skulle göra ikväll. Ja sa att jag skulle käka middag med Anna, en ny bekantskap, och att det kändes väldigt bra. Lade även till att vi pratat om att åka till Paris nån helg framöver. Det sa jag mest för att bevisa att det känns väldigt bra.

Sedan kom han, hennes nye tjur. Den som hon köpt hus med och förmodligen tänker föra sina gener vidare tillsammans med. Han såg bra ut, det ska jag erkänna, med sitt jävla Colgate-leende och rakryggade hållning. Jag kände hur snussaften fläckade mina tänder när vi presenterades för varandra och skakade hand. Han hade givetvis ett fast handslag och målinriktad blick.
Jag gjorde en kvick analys och kom fram till att han förmodligen är högutbildad och har ett välbetalt jobb och motionerar regelbundet och givetvis är nikotinfri och duktig på att laga mat och kan prata känslor utan att vara full och till och med kan ha kul utan sprit och när han väl dricker så blir det aldrig för mycket och att han gillar att åka på semester till alperna och där åker han givetvis slalom med benen sådär snyggt och tätt ihop och är händig och kan smälla upp både veranda och lusthus innan lunch och teknisk är han också och resonerar som så att det är bättre att försöka laga innan man köper nytt för han är ju miljömedveten också och slänger inte batterier i naturen bara för att jävlas med Moder Jord och social kompetens besitter han givetvis och kan umgås med min före detta flickväns vänner utan att muttra om att de är mossiga jävla kärringar och är uthållig i sängen och har som motto att ingen somnar otillfredsställd i deras hus och...

Ja, det var ungefär det som jag kom fram till. Efter det kände jag mig lite överflödig, att jag liksom inte kunde tillföra så mycket i hans närvaro, så jag ursäktade mig och sa att jag var tvungen att bege mig hemåt och förbereda middagen med Anna. Cyklade som vanligt i motvind på vägen hem.

Jag ska erkänna att jag inte känner nån Anna och inte ska ha middag med någon annan heller. Jag sa bara så för att inte verka så jävla misslyckad.
Middagen/lunchen idag bestod av pasta med senap och den intog jag själv.
Ikväll sysselsätter jag mig med tvättstugan.
Jodå för fan, här lever man la dolce vita en lördag vet ni.
Men jag har en flaska rött och några buteljer öl och en bra stereo så det finns ingen anledning att spela martyr. Eller jo, lite kanske.
Jaja snart blir det nog några skarpa riff på luftgitarren, kanske även river av ett mästerligt, men förmodligen ack så taktlöst, lufttrumsolo. Kanske slänger ut tv:n genom fönstret som en riktig rockstjärna.
Men tv:n är så jävla tung så om jag försöker lyfta den själv så knäcks väl ryggen och jag blir liggandes och dör till slut av smärta och sorg inför livet och då blir ju inte tvätten hämtad i tvättstugan och då blir det väl ett jävla liv bland föreningsmedlemmarna och ett extra årsmöte måste styras upp och...


Eat my fuck!

torsdag, september 18, 2008

Pay to cum

Är nyss hemkommen från ett slitigt tvåtimmarspass på Samhall. Där har jag stått och varit trevlig, att vara serviceinriktad kallas det tydligen och det är fan så krävande bland alla idioter.
- Det är lök, ser du inte att det är en lök pojke? Höhöhö.
- Men va fan, har vi fått in en liten komiker i butiken? Trevligt. Nu är det så att jag är fullt medveten om att det är en jävla lök jag har framför mig, men du förstår att de har ändrat om i PLU-listorna sedan jag var här senast och egentligen hade jag tänkt att ge fan i att slå in löken så att jag blir av med dig fortare men nu när du är så jävla lustig så blir jag bara nitisk och vill kräva dig på de få kronorna som den här fittlöken kostar! Förstått? Förresten så har du en ful tröja och en äcklig fru, eller vad man ska kalla det du har i släptåg, det vill jag att du ska veta.
Så ville jag svara, men eftersom jag är så professionell och serviceinriktad så försökte jag mig bara på ett lojt leende. Ja jävlar, undertecknad bör bli månadens anställd.
Och alla jävla ungar som ska slita och dra i allt och pilla sönder förpackningar som jag sedan får tejpa ihop.
Att det ska vara så jävla svårt att fjättra bestarna vid lyktstolpen på parkeringen förstår jag inte.
Men nu är jag i alla fall hemma och slipper vara trevlig. Det är skönt. Ikväll hittar ni mig vid bardisken. Hej då.

onsdag, september 17, 2008

Dr. Fucker

Jag var lite ängslig idag när jag satt i väntrummet. Sjukhus är obehagliga byggnader, dit kommer människor som är sjuka, no one here gets out alive viskade jag tyst för mig själv. Sedan ändrade jag mig. Vissa människor kommer ut levande och friska från sjukhus, och det är ju bra, men många kommer dit för att dö, och det är ju trist. För döden, det ludret, är ju oftast ovälkommen och trist. Och väntrum är trista, med sina neutrala väggar och sina neutrala möbler och tummade exemplar av tidningar som i alla fall inte jag vågar bläddra i.

Men när jag satt där i väntrummet i sällskap av två rullstolsbundna kvinnor som suckade tungt så försökte jag ändå se lite positivt på tillvaron. Det var ju bara en läkare jag skulle träffa för ett jävla bråkigt knä. Det kunde ha varit värre. Det hade kunnat vara clownen Manne som väntade på mig i ett rum, eller Lassie. Varför det skulle ha varit skrämmande att möta clownen Manne i ett undersökningsrum tycker jag inte behöver motiveras. Men att möta Lassie, den kloka byrackan, hade varit jobbigt därför att hundar har väl ur ren hygiensynpunkt ingenting att göra på ett sjukhus och då hade jag varit tvungen att leta upp en vaktmästare och förklara att det var en hund i undersökningsrummet. Och då hade kanske vaktmästaren tagit med sig ett nät för att fånga in hunden. Men självklart skulle Lassie redan ha smitit, han/hon är ju så smart, och jag skulle framstå som en sinnessjuk idiot och blivit deporterad till psyket ögonblickligen.


Så tanken på att det var en läkare och ingen skabbig jycke eller en vuxen man med smink och en förkärlek till barn som väntade gjorde mig på bättre humör. Jag blev nästan lite kaxig och fientligt inställd till läkaren faktiskt. Det var ju trots allt samma läkare som i våras ville förbjuda mig att tågluffa. Och då sa jag visserligen själv till honom att jag nog inte skulle göra det heller. Men det gjorde jag ändå. Det var slugt gjort av mig. Och i efterhand gjorde jag självklart rätt. Att lite rödvinspackad skvalpa omkring i Côte d'Azur som en handikappad säl gjorde nog bättre för rehabiliteringen än att sitta på en ingrodd motionscykel på ett gym som är så jävla familjärt att det framstår som en sekt.
Och skulle läkaren nu börja yra om en operation som skulle äventyra min resa till Afrika i november skulle jag säga ifrån på skarpen. Ja jävlar, det skulle jag.

Så, oerhört adrenalinstinn steg jag efter 20 minuters väntan in rummet. Och det blev ett jävla antiklimax. Han sa inget speciellt, noterade inte ens att jag matchade kalsongerna med tröjan, han bara bände och vred lite på knät och sen sa han att verkade bra och att jag kunde gå därifrån. Det hela var över på tre minuter.
Va fan?
Jag försökte få honom att byta plåstret som skyddar skavsåret på högerfoten, jag hade ju faktiskt betalat 250kr och tre minuters undersökning kändes inte riktigt som valuta för pengarna. Men han hade ”viktigare saker för sig”.
Idiot.
Det var visserligen skönt att få höra att allt var som det skulle och att jag slipper åka dit igen, men jag var ändå sur när jag stack därifrån. På vägen hem köpte jag en skiva med Chicks on Speed som en liten present till mig själv efter en hård dag. Den är ok och allt känns bättre, men inte fan är det bra.

tisdag, september 16, 2008

It´s a crying shame

Imorgon ska jag på återbesök hos läkaren för mitt jävla elitidrottsskadade knä. Det gör mig lite nervös eftersom jag måste hitta på en bra ursäkt till att jag inte tränat benhelvetet som jag skulle under sommaren. Samt att det kanske blir snack om operation och det är nog inte så jävla kul. Jag har aldrig opererats förutom ett litet ingrepp som gjordes mot nageltrång när jag var 12 år. Ett ärr finns kvar på höger stortå, men störst är nog trots allt ärret i min själ efter traumat.

Måste även tänka på att ha ett par hyfsat snygga kalsonger på mig eftersom byxorna förmodligen flyger av. Det hade jag inte den där morgonen i april när jag fick åka in akut med knäfanskapet. Det var liksom ingenting som jag tänkte på innan, vilket jag ångrade sedan. Hamnade i ett rum med två heta (det kan visserligen vara en efterhandskonstruktion från min sida) sköterskor som sa åt mig att ta av byxorna. Och det gjorde jag. Och blottade mina reservkalsonger. Jag skämdes. Sen fick jag lägga mig på en brits med mina gula kalsonger och ett smärtande knä stort som en badboll, trött och hungrig och jävlig. Det kändes förnedrande och jag tyckte mig ana att sköterskorna utbytte menande blickar och himlade med ögonen.

Nu när jag tänker så handlar nog även det här med intimfrisyr för min del mest om att ge ett gott intryck om jag skulle hamna på intensiven eller liknande. Ponera att jag blir påkörd av en stor jävla långtradare och en stötfångare penetrerar min ena höft och en lunga punkteras av något annat som finns på långtradare, vad nu det kan vara, och jag måste föras till sjukhus för en operation. Jag antar att jag i så fall måste kläs av och då vore det ju ytterst genant om jag inte skulle ha hållit efter där nere. Trots att jag säkert skulle vara sövd så är det nog inte omöjligt att jag skulle höra fnittret från korridoren och samtalen från fikarummet.
- Hur går det med killen som blev överkörd av långtradaren?
- Vem då?
- Han med punkterad lunga och en stötfångare i höften.
- Jaså han, haha, ja fy fan, du skulle ha sett alltså, om man bortser kukstorleken så skulle han lätt kunna vara med i en tysk p-våffla från sjuttiotalet.
- Uuuuuuh, du skojar? Åh fy fan va omodernt, jävla pervo!
- Majlis, hörde du om killen i sal tre?!
- Jajaja, ryktet går redan på östra flygeln till och med.


Och om det blir så, så kanske prioriteringen på mig sänks och jag lämnas att dö.
Vilket känns lite trist.
Så alltså, att tänka på inför imorgon:
- bra ursäkt
- dugliga kalsonger
- använda rakhyveln för att få bättre vård vid eventuell olycka


måndag, september 15, 2008

How to disappear completely

När vi satt på den där mediokra tavernan så tittade jag henne i ögonen och frågade med mjuk röst om det verkligen ska vara klumpar i en fis, och då sa hon nej att det trodde hon inte, och då sa jag att jag var tvungen att gå hem. Det ärligaste vore väl att ha sagt att det nog inte skulle ha funkat mellan oss, men sådana samtal är ju jobbiga. Att prata känslor är jobbigt.
Hellre rakryggat ljuga än illa fäkta som det så sant heter.
Gonatt.

söndag, september 14, 2008

This is hardcore

Eftersom det är mörkt och vintern knackar på dörren så kommer här en repris. Igen.

Hoppa in i baksätet i taxi. Främmande mörk kvinna intill. Veva ned fönsterrutan. Göra segertecknet åt grabbarna. Göra high-five med sig själv. Utbyta saliv och förkylning med kvinna. Vara nära ejakulation redan då. År av tjat och förväntan äntligen över. Vara vimmelkantig av sprit och lust. Som på film. Fortsätta kyssa och smeka dunjacka. Upptäcka bröst. Ge fan i vart taxi åker. Stiga in i lägenhet med Åberg på vägg. Tacka ja till vin. Dricka fint. Svepa hejdlöst ur flaska i smyg. Se mållinje. Se säng. Klädesplagg flyger av i passionerad vind. Rena lakan. Ovan känsla. Smeka lårvik. Surrealism i absurdum. Järnspett. Rafsa i ficka efter kondom. Hitta kondom. Spela världsvan. Öppna kondompaket. Trä på. Känna kladd. Känna rädsla. Tända lampa. Kuk täckt i blod. Höra sig själv skrika. Höra irritation från främmande kvinna. Rusa upp. Kaos. Springa i cirklar. Se döden skratta. Rycka åt sig handduk. Vira runt kuk. Roffa åt sig kontanter från matbord. Springa ut på okänd gata. Okänd mark. Naken. Med handduk runt kuk. Vinka åt taxi. Hoppa in. Mot akutmottagning. Ljuga om urartat togaparty. Gråta. Hyperventilera. Kukamputation nästa. Se blod på lår. Vomera i baksäte. Betala städavgift. Rusa in på akutmottagning. Hota barnfamiljer. Tränga sig före pensionärer. Knyta näve mot Gud. I vrede. Naken. Med handduk runt kuk. In i rum. Bli undersökt av manlig sköterska. Få stånd igen. Tvivla på heterosexualitet. Gråta hejdlöst. Få skäll. Ifrågasätta varför. Slösar med sjukhusresurser. Inse misstag. Inse förväxling mellan kondompaket och ketchuppaket från känd hamburgerrestaurang med clown. Lomma ut genom korridor. Med handduk över axel. All värdighet som bortblåst. Nycklar, mobil och kontokort utom räckhåll. Kvar i lägenhet på okänd plats. Nyktra till. Vandra hem i snålblåst och snöblask. Vara lite ledsen. Fortfarande vara lite orörd.

onsdag, september 10, 2008

Little whip

Jag blir snart bostadslös. Det oroar mig lite. Har kollat runt lite på ettor, men de kostar ju så jävla mycket. Att bo ensam är dyrt. Ibland ganska skönt, men dyrt.
Ser en nödlösning i att skaffa en tjej jävligt fort nu som jag bo tillsammans med, det skulle halvera vissa grundläggande kostnader. Sedan får man ju visserligen ha i åtanke att andra kostnader drar iväg som fan. Som kostnaderna för en psykolog till exempel. En psykolog tror jag att man måste ha om man ska vara sambo med en kvinna eftersom de tenderar att driva en till vansinne. Jag har aldrig besökt en psykolog (eftersom jag aldrig bott med en kvinna på riktigt), men jag antar att det är dyrt.
En variant vore ju att skaffa två tjejer att bo med, det skulle bli ännu billigare, om man ser till hyran då alltså, psykologen skulle ju få debitera dubbelt, den fan.
Det är nog inte omöjligt att skaffa två flickvänner. Hans Scheike har ju det, och vad har Hans Scheike som inte jag har förutom en bra snärt i handen och hår på huvet? Förmodligen inte mycket. De har det nog bra tillsammans, Hasse och hans kvinnor. De knallar omkring i sin stuga, piskar lite emellanåt, äter middag som vilka Svenssons som helst och tittar på Allsång på Skansen. Och så spar de ju pengar som de kanske kan på nån sparesa ibland där de bara rår om varandra och flyr från den stressiga vardagen.
Ååh, va bra de har det.
Förutom det där med Allsången då. Och piskandet, det är inget för mig i alla fall tror jag. Och skulle jag bo med två tjejer så får de skriva på ett avtal om att det inte ska snuskas för ofta. Det är jobbigt och överskattat.
Överskattade saker:
- Red Hot Chili Peppers
- Knulla
- Svensk sommar
- U2
- Arn-filmerna (jag har inte sett dem, men man kan ju räkna ut med stjärten att det är skräp)

Jaja, nu ska jag gå till affären som säljer gammal köttfärs och panta burkar. Det kan ju vara bra att träna på det om det skiter sig med mina flickvänner.
Fan vad jag måste träna.



Kan Hasse så kan jag!

måndag, september 08, 2008

Smell of female

Jag köpte en deodorant idag. Samhället förväntar sig att jag ska använda deodorant, så därför gör jag det. Det vore onödigt om jag skulle bli än mer betraktad som efterbliven om jag inte sköter min hygien. Men det ska erkännas, ibland när jag vet att jag bara ska vara hemma i min ensamhet så ger jag blanka fan i deodorant. Då går jag runt i cirklar på golvet och luktar svett och känner mig som en riktig karl som slitit hårt på bruket. En jävla frihetskänsla.

Men idag köpte jag alltså en deodorant. Och jag vet inte... den luktar lite kvinnligt liksom. När jag upptäckte det så sjönk jag krampaktigt ner i ett hörn och hyperventilerade, faktumet att jag blivit bög skrämde mig. Inte själva homosexualiteten i sig, men att jag skulle vara tvungen att komma ut ur garderoben vid 27års ålder kändes lite genant. Och sedan gillar ju inte Gud bögar heller. Inte för att vi har någon direkt relation, men det verkar ändå onödigt att provocera honom. Gubbfan är ju så jävla labil.


Nu har lugnat mig och resonerar som så att man faktiskt inte behöver vara bög för att ens deodorant luktar lite feminint. Nu tycker jag om den, och kommer nog få nackspärr på grund av allt sniffande i armhålorna. Det är nästan som om att en kvinna är i närheten. Ska nog stryka på lite på kudden ikväll. Skönt med sovsällskap.
Fuck you Gud!
Fuck you ensamheten!

torsdag, september 04, 2008

Please explain

Alltså va fan, nu har det hänt igen. Sitter i godan ro och sorterar tvätt och upptäcker till min fasa att en strumpa återigen fattas. Den här gången är det den ena med elefanter på som är spårlöst borta. Så här är det varje gång, snart finns inga strumpor kvar. Vem är det som bor i tvättstugan och vill mig så ont? Antagligen en gast, borde höra av mig till TV4 så att de kan skicka hit något avdankat jävla medium som kan driva ut eländet. Lämna mina strumpor ifred för fan.
En annan sak som irriterar mig är att på mitt rispaket i köket så står det diverse instruktioner på olika språk. I Sverige ska riset kokas i 20 minuter och i Danmark bara 12 minuter. Va fan är det frågan om?!!! Hur i helvete kan det skilja 8 minuter i koktid? Varför ska danskjävlarna få mer kvalitetstid än oss?
Ok, nu har jag läst lite mer noggrant.
Sverige: Kokas 20 min. på medelvärme under lock. Låt sedan dra 5 min. under lock.
Danmark: Koges 12 min. ved svag varme under låg. Traekker herefter 12 min. under låg.
Jag drar slutsatsen att det där “traekker herefter 12 min. under låg.” är detsamma som att riset ska dra 12 minuter under lock efter kokningen. Men då har danskjävlarna ändå en minut tillgodo och det stör mig. Ska det vara så här? Jag tycker åtminstone att det fan i mig är bedrövligt.
Skulle ha pluggat idag, men nu är den här dagen förstörd. Fy fan. Borttappade elefantstrumpor och danskar som får bättre förutsättningar vid riskokning. Vart är världen på väg?

onsdag, september 03, 2008

Melt!

Jag är återigen döende, det vill säga förkyld. I mitt huvud där vanligtvis finns en liten hjärna så finns nu bara snor. Frågan är om det skulle bli någon större skillnad om hjärnan byttes ut mot snor permanent. Förmodligen inte. Något har även bosatt sig i min hals och det gör ont när jag sväljer. Kanske är det Karius och Baktus som flyttat en våning ner. Jävla tandtroll. Men mest sannolikt är nog att en liten illasinnad moderatjävel slagit läger där inne. Allt för att dränera min kropp på energi. Ja fy fan. Döden är i trapphuset. Den fittan.

Det enda som håller mig vid liv är tankarna på Siouxsie Sioux och vår framtid tillsammans. Denna underbart vackra gudagåva. Allt kommer att bli väldigt bra mellan mig och Siouxsie. Jag misstänker att vi bosätter oss i England, kanske i London, men även landsbygden funkar. Bara det finns en genuin pub i närheten. Och om vi skulle bosätta oss på landet så är det ändå lördag hela veckan med Siouxsie, inte i den mening att det ska festas för jämnan utan mer att det aldrig infinner sig någon tisdagstristess med henne. Jag hoppas att hon gillar fotboll. Vi älskar ofta, kanske knullar ibland, mest oftast älskar vi. Det är bra att hon fyllt 50 så att det inte blir en massa tjat om kottar som ska avlas. Kanske nämner hon någon gång att det skulle vara fint om vi kunde göra ett kärleksbarn tillsammans, men då smeker jag hennes kind och säger att vi ju har det så bra ändå. Och det förstår hon givetvis.

Men det är ju givetvis lite drama också. Hennes före detta make, Budgie, sitter i deras gamla hus i Frankrike och surar. Han hör av sig väldigt ofta vilket skapar en viss irritation mellan mig och Siouxsie, det tär liksom. Men jag är innerst inne säker på vår kärlek och säger till henne “Go to France, and do what you have to”. Hon blir imponerad över att jag är så mogen och storsint, mycket mer mogen och storsint än vad Budgie någonsin var, säger hon. Det blir några dagar med viss nervositet när hon är i Frankrike och jag är på puben (och är jag inte på puben så är jag i vårt fina hem och knallar omkring i morgonrock och dricker gin och tonic), men sedan kommer hon hem och förklarar att Budgie aldrig mer kommer att störa oss. Och efter det finns inga problem som helst kvar i världen. Inte för oss i alla fall, de andra skiter väl vi i!
Ja, fy fan, det blir nog bra det här.



tisdag, september 02, 2008

Long lost penpal

Jag hörde den låten häromdagen, Long lost penpal. Det väckte lite minnen. Jag hade en brevvän en gång i tiden, en brevis. Nu för tiden har väl inte ungdomarna några brevvänner, de har väl inte ens sett ett frimärke. Jävla ungdomar. De vet inte vem Chevy Chase är heller. Jävla ungdomar.
I vilket fall som helt så bodde min brevvän i Danmark. Hon hette Charlotte och om jag känner mig själv rätt så blev jag säkert förtjust i henne. Jag har alltid varit en naiv idiot.

Vi hade fin kontakt ända fram till att jag skickade ett fotografi på mig själv. Efter det fick jag inga mer brev.
Sedan henne har jag inte orkat gå in i någon mer brevisrelation, det gör för ont. Undrar vad Charlotte gör idag? Jag hoppas det gick bra för henne i livet. Men lite hoppas jag samtidigt att hon mår dåligt och säljer sin kropp för en sil på någon tvärgata till Ströget. Så är det nog, trist för henne. Tragiskt.