Penguin penguin

Veckans djur: pingvin

Spheniscidae, säger de lärde. Vanlig enkel pingvin, säger normalt folk och tänker med all rätt att det inte spelar någon större roll vad man säger – bara det tänks på samma sak. Och nu tänks det på pingvinfåglar.

Pingviner lever främst på södra halvklotet, typ Antarktis. Det finns ett gäng som bor på Galapagosöarna också. Galapagos är fräsigt, det bor massa djur där. Några randiga och några rutiga och några halta och några lytta och några vanliga som man lätt glömmer av bara farten.

En pingvin är en fågel. Fåglar är egentligen väldigt, väldigt underskattade – man ser lätt en tråkig jävla kråkjävel framför sig som flyger omkring och gastar störigt en snömoddig måndagsmorgon i januari när det tänks på fåglar. Men så behöver det inte alltid vara. Man kan tänka på en rar liten domherre också.

Pingvinen är dock inte som alla andra fåglar, eftersom den inte kan flyga. Pingvinen är därmed lite som den yngsta ungen i Bamse, lite speciell sådär.

Det finns 17 olika pingvinarter som är indelade i sex familjer. Den största heter kungspingvin och blir runt 140 cm lång, den minsta heter inte helt oväntat dvärgpingvin och blir runt två tjog cm över havet.

Oavsett om pingvinen är en Montague och Capulet eller tillhör vilken annan familj som helst från Verona har den alltid svart rygg och vit mage och går litegrann som om den skulle ha skitit på sig eller hasar omkring på magen och ser så där mätt ut som bara en pingvin kan göra.

Men anledningen till att den vankar omkring och ser lite ängslig ut i gångstilen beror på att pingvinen är anpassad till ett liv i vatten och inte ens den största havsstormen kan hindra den från att simma på utav bara helvete. En riktigt duktig pingvin kan hålla andan i 18 minuter och dyka ner till 450 meters djup och utforska läget där.

I vattnet hittar pingvinen mat, såsom krill, bläckfisk och vanlig fisk. Den kan även dricka saltvatten. Genom en körtel vid ögat filtreras saltvattnet från blodomloppet och lämnar pingvinkroppen genom näsan. Där tänkte han till på ett finurligt vis, den där Gud.

En pingvin blir könsmogen när den är runt fyra år och sedan gökas det mest hela tiden. Honorna är i numerärt överläge och får ofta boxas med andra honor i kampen om en hane att reproducera sig med.

När väl pingvinungen är ute, som är grå och ullig och antagligen gullig, delar föräldrarna på ansvaret. Pingvinerna har aldrig lockats av kristdemokraternas konservativa pekpinnar om att det är kärringen som ska stå hemma och mästra de små.

Inom populärkulturen märks främst pingvinen genom Pingu, som inte kan prata ordentligt. Och som en karaktär i den tyska filmen Läderlappen.

Jaja, grattis pingvinen till Veckans djur. Du får utmärkelsen för att du är uppmuntrande att titta på, något som räcker långt ibland.

Dream for mother

Nu kan ni läsa del två om på vilken plats man hellre befinner sig än Stockholm den 19/6. Det läses på Cramp Magazine.

Det är vad ni kan göra.

Själv ska jag mest gå runt och fylla år. Jag har redan fått en fin present av Sadisten, en blå liten ask som Jesus bor i tillsammans med två nävar glitter. Och så fick jag fopollsbiljetten av Soda igår. Den gravida lilla kärringen i Uppsala har yrat om en present i några dagar, men det där tror jag på först när jag håller något konkret och verkligt i mina händer. Mycket snack och liten verkstad är hennes melodi.

Självklart ska alla mödrar i det här landet konkurrera om uppmärksamheten på just min dag. Jag vet inte om jag ska ringa kvinnan som utger sig för att vara min mor först eller om jag ska vänta ut henne.

Det är svårt ibland. Jag får fundera vidare och fortsätta fylla år under tiden, det är tur att jag har en välutvecklad simultankapacitet.

Grattis till mig. Och grattis till min mor som hade lyckan att få ett så fint och snällt barn en majdag för 29 år sedan.

Ps – Min mamma är bättre än alla andras mammor. Så är det. Ni har helt klart nitlottat er.

Ode to Sarajevo

Gårdagens konsert med Wovenhand var bra, jävligt bra.

Idag ska jag och Soda besöka Råsunda och titta på fopoll. Sverige möter Bosnien.

Jag har inte varit i Bosnien sedan Soda svimmade på en spårvagn i Sarajevo. Då var han inte så jävla kaxig, den fan. Då fick jag börja gapa och skrika lite och släpa ut honom på gatan. Det var tungt. Sen kom det en krum liten tant med huckle och gav honom en råsop i ansiktet så att han piggnade till och fick kräkas en skvätt.

Jag stod mest vid sidan av med armarna i kors och tänkte – guuuuuuuuuuud, va pinsam han är.

Efter det var vi liksom klara med Bosnien och tog ett nattåg hem till Prag i förtid. Men jag ska banne mig dit igen, det ska jag. Jag är inte klar med Balkan.

Nu ska jag lösa korsord. Det brukar ta tio minuter innan jag tröttnar och känner mig ofullkomlig.

Hej då.

Beers, steers and queers

Idag ska jag dricka mellanöl. Under skoltiden fick man läsa om andra barn som drack mellanöl, barn från sjuttiotalet. De barnen hette alltid Marko eller Jussi eller Tolla eller Pirjo eller Juha.

Och så fick man visualisera hur Jussi eller Pirjo på elva år satt i en skogsdunge med utsvängda byxor, träskor, jeansjacka och nån tvivelaktig frisyr och drack fyra burkar mellanöl. Efter det började Jussi eller Pirjo sniffa thinner och sen blev det hasch såklart. Och innan Jussi eller Pirjo låg på en offentlig toalett med heroinkanylen uppkörd i den sista lilla venen hade det förstås hunnits med att sparka ner nån gammal kärring i centrum.

Den kunskap jag bär med mig är då naturligtvis att jag dricker mitt mellanöl ur butelj, annars går det år helvete med allt.

Mitt mellanöl ska jag dricka med norrländska män med håriga bröst. Det ska bli fint. Sen ska vi gå och titta på Wovenhand.

Hej då.

Untitled

Det kommer snart vuxna hit. Det ska oljas in nån brädbit av nåt slag i köket. Det verkade inte finnas på tankekartan att fråga om jag kunde hjälpa till med det. Sadisten har väl insett många av mina begränsningar och resonerade väl i stil med att i helvete att jag släpper lös den där människan med en pensel.

Nu är mitt största problem om jag ska byta om till skjorta eller fortsätta se lika pålitlig ut som en irländsk asfaltsläggare.

TV set

1997 var jag med i Expressen Fredag. Där svarade jag på frågan om vad jag helst sjunger i karaokesammanhang. Expressen Fredag var ganska coolt på 90-talet, för den som inte minns.

I alla fall svarade jag nog något tufft på frågan – som att karaoke är mesigt. Men det klipptes ned till The Passion of lovers med Bauhaus.

Nåväl. Det kan jag absolut fortfarande stå för, 13 år senare. Bauhaus är bra, och då pratar jag inte byggvaruhuskedja eller konstskola utan bara postpunkband.

Efter 1997 har jag liksom hamnat i medieskugga. Solförmörkelse är helt klart en underdrift. Journalistkåren har fått annat för sig.

Jag har mest figurerat i procentsiffror gällande kvällstidningarnas webbfrågor som senare publicerats i pappersupplagorna.

Skulle du vilja vara kompis med Anna Anka och titta på Eurovision Song Contest med henne och kasta en röst på den blå idiotin i riksdagsvalet till hösten?

Ja – 67 %

Nej – 1 %

Jag fattar inte frågan – Resten av 67 + 1 % upp till hundra*

* Jag har inte glasögon och kan därför inte räkna ut procenten för sista svarsalternativet

Och där har jag gottat mig. Bland nej-sägarna har jag funnits. En siffra där tillhör mig. Men det har inte imponerat på någon, inte ens på kvinnan som utger sig för att vara min mor som liksom per automatik tagit på sig rollen att älska mig oavsett hur dunkel skuggan än må vara.

Men idag har det vänt. Det har det. Jag bör finnas med på en tv-kanal nära dig under kvällen. Jag sitter i en publik och ser antagligen ungdomligt häftig ut. Och lite efterbliven kanske. Men ändå.

Det vänder nu, jag känner det.

Träffade förövrigt en för mig okänd kvinna idag.
– Är det du som är Wayne Nilsson? sa hon.

Det är det, svarade jag, och sen sa kvinnan, som är kompis med Storapa – som inte alls är speciellt stor utan egentligen skulle få plats i en fingerborg, väldigt snälla saker. Det gjorde mig glad.

Efter det drack jag bjudsprit på diverse tillställningar mest hela dagen. Och insåg att jag är en värdelös minglare, jag är alldeles för defensiv och vill inte störa och flamsa med visitkort och tjafs.

Men det gör inget. Jag lägger ingen vidare prestige i minglande eftersom det är ett så jävla fult ord. Och då inte svordomsfult – utan bara irriterande.

Mingla ... herregud. Innebandy är till och med tuffare.

Hej då.

Ballad for Beelzebub

Det var förra årets jullåt, men likväl årets sommar- och rojalistiska bröllopslåt. Det är kyrka, skägg, kedjor, saliv, hattar, körer och svett. Ungefär vad Danchy och Vichy behöver.

Kyrka, skägg, kedjor, saliv, hattar, körer och svett. Så är det – bröllopsyra och Svensson bugar vackert med mössa i hand. Hallejävlaluja.

Det blir inte mer än så.

Men dagens lektion i folkvett grundar sig i det muntliga och rör just Dig som pratar alldeles för mycket.

1, Nej, du är inte socialt kompentent bara för att du låter din tillsnörpta lilla jävla mun till körsbär arbeta hela tiden.

2, Frågar du något så ska du vara tillräckligt intresserad av att vänta på svaret innan du börjar tjata om dina jävla finlandsflaggor till åderbrock igen eller vad det nu är som upptar din tankeverksamhet.

3, Håll käft, ärligt – snälla, håll din käft. Du är dum i huvet!

Men nu lyssnar vi på musik och är glada igen och är lite tysta. Det gör vi. Det är en enorm storhet i den här låten. Kram

The man machine

Med motiveringen ”du som är kille gillar ju sånt här” skulle jag bygga ihop nån liten pärmhållargrejmedplatsförpapperochliteannanskit av papp och gummisnoddar att ha på skrivbordet som egentligen bara är ett bord.

Så jag spottade i handflatorna och kavlade upp ärmarna och visade var skåpet skulle stå.

Nej, det gjorde jag inte. I någon minut tittade jag apatiskt på förpackningen och tänkte att man borde ringa in en hantverkare men att jag kanske inte hade befogenheter till det.

Och jag tänkte att om jag hade lite mer av Jimmy Hoffa i blodet hade jag kanske ringt facket och gapat om att det borde vara olagligt att utsätta arbetarna för tekniska svårigheter en måndagsmorgon och särskilt när solen smetar mot fönstret värre än vad Johan T. Lindwall gör mot kungahuset.

Men det gjorde jag inte.

Och hönorna fäktade i bakgrunden.

Sedan började jag slita och dra i plasten och konstaterade att den lilla mappen antagligen var barnsäker. Men efter lite fula ord ramlade det ut ett gäng bitar som skulle sammanfogas till något slags mobilt förvaringsutrymme.

Efter lite håglöst petande gav jag upp. Det gick liksom inte att få ihop eländet. Jag mumlade något om att produkten förmodligen var defekt och det antagligen behövdes dyckert eller nåt och lämnade över uppgiften till en ungdom.

Jag tittade ut genom fönstret och blängde mot solen. När jag vände mig om igen stod pärmhållargrejmedplatsförpapperochliteannanskit av papp och gummisnoddar klar att använda på bordet.

Så var det med det.

I övrigt finns inte så mycket att säga. Därför ska jag vara tyst nu. Och gå till vattnet och titta på ett fågelbo, det ska bli roligt. Hej då.

Jerk it out

Sadisten: – Röntgar man på vårdcentraler?
Jag: – Va?
– Röntgar man på vårdcentraler?
– Jaha. Näe.. jag vet inte. Jag tror knappast att någon hobbyrunkar på en vårdcentral, men det finns ju folk till allt. Men det är mycket möjligt att det runkas i medicinskt syfte, för prover och så kanske.
– Du är ju fan dum i huvet.

Jag kan inte höra allt korrekt hela tiden, jag kan inte det.

Och om det röntgas på vårdcentraler vet jag inte. Jag har inget klippkort på de där centralerna, men jag antar att det röntgas mest på lasarett. Och när jag tänker efter så vet jag inte vad skillnaden mellan lasarett och sjukhus är. Jag är en enkel lekman.

Nu ska jag söka kunskap i en kvällstidning och äta oliver.

The landscape is changing

Igår hittade jag en modern funktion på mitt skrivbord. Genom enkla knapptryck kan man höja och sänka det. Upp och ner. Ner och upp. Med en sällan skådad entusiasm trycktes det på knapparna. Och så lät det roligt. Hydraulik är fantastiskt tänkte jag och kände mig nöjd över att det for omkring tekniska ord i döskallen.

Sen blev jag väldigt, väldigt osäker på vad hydraulik egentligen är och betyder så jag slutade använda det.

Istället la jag min väska på skrivbordet och lät den åka. Upp och ner. Ner och upp. Jag konstaterade att det var världens lyckligaste väska för tillfället som på ett ungefär fick vara på ett nöjesfält under kontorstid. Som pariserhjulet i form av ett höj- och sänkbart skrivbord. Typ.

Sen var det jävligt slut på det roliga.

Chefen kom och berättade att jag var tvungen att byta plats. En ny, riktig människa med lön skulle få ta mitt skrivbord. Mitt höj- och sänkbara fina, fina skrivbord. Jag var även tvungen att lämna rummet och min kollega som jag trivs bra med. Att hon möjligtvis trivs mindre bra med mig skiter jag fullständigt i. Jag är bara praktikant och kan inte bry mig om allt hela tiden.

Så istället blev jag förflyttad ut till kontorslandskapet, det otrygga och karga och hårda kontorslandskapet. Sibirisk tundra i en urban miljö.

Min nya arbetsyta är inget skrivbord utan bara ett enkelt jävla bord och saknar moderna roliga funktioner som kan missbrukas in absurdum. Stolen är statisk och påminner om något jag satt på under lågstadietiden. Jag ska jobba med en laptop som kanske var fräsch och het och prydde omslagen på hippa livsstilsmagasin 1993.

När jag moloket och med släpande steg flyttade över mina saker till det nya bordet fick jag frågan om jag ville ha nån slags pennhållargrej med plats för gem och nålar och tejp och häftapparat. Den jäveln som yrade om det papperslösa samhället skulle jag vilja ha ett samtal med. Det går ju för fan minst ett redwoodträd per dag och arbetsplats.

Jag tackade nej till pennhållargrejen. Det enda jag efterlyste var ett ynka litet skålpund av värdighet. Men... nej. Inte igår heller.

Just nu är mitt kvinna och bossar över folk som cyklar i grupp i ett litet rum. Det passar hennes sadistiska ådra fint att skrika till folk som kvider av skavsår mellan korsrygg och navel.

Själv har jag fått i uppdrag att sköta kvinnogörat. Det vill säga tvätta.

Att tvätta är egentligen inte svårt. I alla fall inte när man gör det åt sig själv. Men nu är det behåar som ska påsas och trosor som ska tvättas i nittioelva olika grader för att materialet består av torkad fårull eller gelatin eller bomull.

Dessutom har jag fått order om att använda en fjollig liten plastboll som ska fyllas med flytande tvättmedel. Dumheter.

På landet sitter vi tillsammans längs ån med våra tvättbrädor och hucklen och köldskadade händer och höftar extremt grovt med tvättmedel i pulverform och spiller vårt sköljmedel därefter. Och så sjunger vi något upplyftande.

Den där lilla bollen avfärdar jag som jävligt högfärdigt storstadshittepå. Men jo, jag gör som jag blivit tillsagd och använder den givetvis. Jag lyder både hemma och på jobbet.

Mitt liv är inne i en mycket kuvad och hunsad fas.

Party in the stomach

Veckans djur: Linda och hennes mage

Linda och hennes mage bor i ett landskap som heter Uppland. I Uppland finns det en skivbutik som är bra, i övrigt behöver man inte bry sig speciellt om området.

Det som mest kännetecknar Linda är att hon är ganska otrevlig. Säger man något snällt till henne får man mer än gärna ett ord tillbaka som rimmar på titta. Sån är hon – ger inte energi utan bara tar.

Linda bildar tillsammans med magen ett tjockt radarpar. Bara magen väger ungefär 32 kilogram. Fick Linda bestämma skulle hon bli skjutsad på en skottkärra hela dagarna med brieost i hela famnen med motiveringen ”Men för helvete, jag gör som jag vill”.

Tjockman beror mest på att det bor en bebis inuti magen. Det hade varit roligare om hon och pappan hade gjort en hundvalp istället. Tänk så fint med en liten Golden retriever att kasta pinnar till!

Men om man inte lade sig i tillverkningsprocessen och kom med egna önskemål kan man inte komma och gnälla i efterhand. Det går säkert alldeles utmärkt att kasta pinnar till ett människobarn också.

Barnet som ska komma ut ur framstjärten med hjälp av en rotande stork får det säkert bra när det väl är avtorkat från allt som finns i området som man inte vill tänka på. Pappan till barnet verkar vara klok och trygg och vettig, så den biten är nog ingen fara för barnets framtid.

Det är värre med andra halvan av genbanken.
Det är inte så att Linda är direkt elak, lite dum i huvet bara. Lite efter liksom.

Hon är till exempel landets yngsta kärring vilket tyvärr lätt kan medföra att ungen blir extremt lillgammal. En störig liten jävel på tre år med träskor och hängslebyxor som står med händerna i sidorna och bjäbbig uppsyn och minsann exakt vet hur en ambrosiakaka ska bakas på bästa sätt.

Linda saknar även helt smak när det gäller populärkultur. Det är inta bra, inte alls. Med tanke på att hon tycker att Svenska hjärtan är världens bästa tv-serie, efter Hem till gården, kommer ungen vara svårt traumatiserad innan förskolan avslutats.

Att utsätta ett barn för en gubbe som heter Lundell och luktar snusk om fingrarna är inte heller speciellt moderligt. Det borde finnas en hotline till soc för sånt där.

Men trots alla brister som dumfan har blir hon nog en utmärkt mamma ändå, så länge hon inte låter tankegångar som ”åh, en tribaltatuering i svanken – så smakfullt och tidlöst” gå i arv.

Grattis till Linda och hennes mage för utmärkelsen Veckans djur. Det ska nog bli folk av den där lilla krabaten också.

Get me away from here I'm dying

Jag ska lyssna på nya skivan med Woven Hand och vara klen i hals och huvud. Ni andra ska läsa vad jag skrivit på Cramp Magazine: Veckans plats att hellre vara på än i Stockholm den 19/6 2010.

Flood II

På dn.se går det idag att läsa ”Vårfloden har medfört att omkring 25 vägar är avstängda i Norrbottens och Västerbottens fjällområden. Tågtrafiken på Malmbanan ställdes också in på tisdagen på grund av höga vattenflöden. ”Det ser inte så ljust ut för vägarna”, säger Per-Mats Öhberg på Trafikverket.”

Just det ja, vårfloden. Har inte jag varnat för den? Va?

Jo.

Jo, det har jag. Såklart, alltid i framkant. Alltid alert.

Wayne Nilsson – omvärlden 1-0.

Från den 1/3 2010:

Det snöar fortfarande. När jag var barn och skulle säga snö sa jag nöst – det nöstar. Jag var så himla, himla jävla söt. Alla tycker att snö är roligt. De vuxna kan sladda med sina bilar och åka slalom med benen tätt ihop och låtsas att de lever jetset i Chamonix och barnen kan bygga gubbar och gummor och äta istappar och få mask i magen och ungdomarna kan hänga utanför närmsta vårdboende och sänka skröpliga åldringar med sköna och stenhårda snöbollar.

Lycka för alla åldrar i sin renaste form. Kanske inte för pensionärerna då, men borgarna tycker att de har haft sitt roliga så nu kan det lika gärna kvitta, om de inte har rollatorer av guld eller virkar bordsdukar med koppartråd förstås.

Det är väldigt mycket snö, flera hundra kilo snö ligger och ruvar över landet. Till skillnad från pengar inom Röda Korset försvinner inte bara snö hur som helst. Näe, när snön smälter blir det vatten.

Förra veckan tänkte jag på en sak. All snö kommer bilda en jättestor vårflod. Så tänkte jag. Efter det gick jag runt och var nöjd och rullade tummarna och gjorde high fives inombords. Nöjd med den klokaste tanken på över 15 år, nöjd med lite breaking news som ingen annan jävel tänkt på.

Men underbart är kort. Det var inte så jävla breaking, nån typ på SMHI hade tydligen också brainstormat och kommit fram till ungefär samma sak. Jävla SMHI. Jävla Norrköping, nästan sämre än Borås.

Mina tankar om att börja med samhällsinformation på ideell basis kan fan kvitta, det känns inte alls kul om jag ska vara motarbetad av myndigheterna hela tiden. De stoppar brädor i mina hjul.

Men i alla fall: Snart smälter snön och en syndflod kommer att svepa in över landet som en bestraffning från våra föräldrar, Gud och Moder Jord. Hela jävla Sverige kommer se ut som Venedig, och den som inte håller i sig när livbåten kränger får passa sig!

Visserligen kan man ju tänka att Sverige skulle attrahera en jävla massa turister eftersom Venedig gör det, och att det i så fall skulle gynna det ekonomiska läget så den där porrknutten till finansminister kan gnugga händerna och blotta sina bestialiska huggtänder. Förbannade ulv i finansministerkläder.

Fast då skulle vi vara tvungna att börja tillverka teatermasker på stört och importera en väldans massa duvor från Piazza San Marco. Och hur det skulle gå till i realiteten får ni fråga de där jävla smartskallarna på SMHI om, de verkar ju veta allt tydligen, jag orkar inte bry mig längre. Men kom ihåg vart ni nästan först läste om vårfloden.

Hej då.

Untitled

Solen skiner och jag funderar på att bada i en sjö med massa fåglar men det är säkert väldigt kallt i vattnet och så kanske det kommer en stor båt eller en liten båt och storleken spelar egentligen ingen större roll för jag kommer förmodligen ändå vara mindre än båtjäveln och få ont om vi krockar samtidigt som det vore skönt med ett dopp innan badsäsongen börjar med massa folk för då får man sitta på en bänk i skuggan och skämmas men jag går nog bara ner och kikar efter om jag fått den där skivan med Woven Hand jag beställt men det har den nog inte så det är nog bäst om jag bara sitter här och glor ett tag till.

5 minutes alone

Jag visste faktiskt inte att det klassiska straffet med hår i handen efter att man tyckt om sig själv lite mer än vad som är socialt accepterat bytts ut mot missfärgningar.

Jag visste faktiskt inte det.

Jaja, är det inte borta i morgon ringer jag akuten. Eller nej, först ringer jag Aftonbladet, sen till akuten.

Fear (of the unknown)

Jag befinner mig hos kvinnan som utger sig för att vara min mor. När hon för några veckor sedan fick reda på den förstföddes ankomst ringde hon upp fem minuter senare och meddelade att det bokats en resa till Tallinn.

Det var tydligen väldigt angeläget att åka bort just de datumen jag skulle komma på besök.

Men det ligger en lapp på köksbordet som säger att det finns vetemjöl i skafferiet om jag skulle bli hungrig. Det är omtänksamt, mycket omtänksamt.

Regnet slår mot rutan och fåglarna har slutat kvittra och jag är ensam i ett hus på landet. Nu när det är ljust ute gör det mig inget, igår när det var mörkt var jag till en början inte lika tuff.

I takt med att skuggorna faller har jag en tendens att jaga upp mig själv. Att huset ligger intill en sjö och en kyrkogård gör mig liksom inte heller speciellt harmonisk. I sjön bor det farliga fiskar och kanske nåt slamodjur och på kyrkogården bor det naturligtvis döda människor.

När jag gick på dagis drog en av fröknarna (det hette så på den tiden, nu heter det förskolelärare eller nåt med pedagog) en spökhistoria.

Jag minns inte exakt, men det var något om ett par i en bil på en mörk skogsväg. Plötsligt stannade bilen och killen (han skulle väl spela ball och modig för att få lite mutta kan tänkas) gick iväg för att ordna bensin. Tjejen satt kvar och väntade. Efter en stund hörde hon hur något dunkade mot biltaket. Hon gick ut och tittade och på taket satt en gubbe och slog killens avslitna huvud mot bilen.

Sen minns jag inte vad som hände, jag lyssnade kanske inte klart, jag fick väl rusa iväg och få hjälp med att byta underkläder eller så svimmade jag lite teatralt och graciöst mot nån ribbstol.

Den där mysiga lilla sagan kom jag att tänka på igår vid skymningen. Det var onödigt och jag förbannade tanten på dagis.

När jag smög omkring och försökte tänka vuxet och logiskt – som att allt bara var hittepå – hittade jag en flaska gin. Det kändes extremt passande.

Efter ett par stadiga glas stod jag på altanen med bar överkropp och bakåtlutat huvud och utmanande vartenda jävla sjöodjur och spöke och mördare. Hade någon sett mig hade tankarna direkt gått till Brad Pitt i Fight Club.

Nu ljög jag.

När gindrinkarna gjort mig lugn och fin satt jag i soffan och löste korsord och såg när Tjeckien spöade Sverige i hockey-VM. En god kväll.

Nu ska jag gå bort till lanthandeln och köpa torrt gammalt snus och berätta nyheter från Stockholm. Med uppspärrade ögon kommer byborna få höra att det finns något som heter betalkort och att man inte använder check längre. Skulle det bli lynchstämning och när de kallar mig lögnare har jag en plan.

Jag tar med mig ett par silvermynt och kastar i diket. Då riktas uppmärksamheten dit istället, de blir så fascinerade av allt som glimmar.

Hej då.

Ps- Ja, videon suger. Men Siouxsie kommer undan med allt. Det gör hon fan.

Take me to your heaven

Har tänkt en del på Jesus under förmiddagen. Idag firar vi att han åkte till himlen. Det var ungefär 6000 år sedan, alltså jättelängesen. 6000 år sedan är mycket mer än till exempel två veckor tillbaka. Det är svårt med tid. Att förstå och sånt. Jävla tid.

Nåväl. Jag tror att allt var mycket lättare då Jesus levde.

Man behövde till exempel inte punga ut med tre miljoner kronor för 16 kvadrat pittoreskt boende i en betongbunker. Det var bara lägga sig i första bästa lada och sen kom det några män som var visa med prisänter som guld och myrra och kanske en femma afghan. Härligt!

Jag tror att de trivdes med kläderna också. Lediga sandaler med några snören knallades det omkring i. Inte i moderna sneakers, tillverkade av nån femåring i Bangladesh, som trots sin tunnhet liksom ångkokar fötterna. De behövde nog inte heller använda tighta underkläder som resulterade i klåda och andra besvär. Under de där luftiga särkarna kördes det antagligen franskt och ett ord som svamp fanns nog inte i vokabulären.

Och Jesus njöt förstås. Living the dream var förmodligen det första han tänkte på mornarna där i stallet innan han käkade dagens första dadel. Ville Jesus rymma med en hora från Konstantinopel så gjorde han det, eftersom han hade social kompetens och kunde umgås med alla. Frihet i en liten ask.

Ville han dra runt i byarna med sitt crew på tolv grabbar som tvättade hans fossingar och la ut palmblad så gjorde han det också, botade nån spetälsk kärring ibland kanske. Och drack vin och åt genuint bröd förstås.

Och så flygandet då.

Jesus behövde aldrig jiddra med tullare på Nya Zeeland och sedan bli utskälld för att han råkat släppa väskan på golvet utan se sig för och nästan mosat den där lilla jävla råttan till matletarhund.

Jesus behövde aldrig bli fast på en flygplats för att nån liten vulkan på en obetydlig ö var arg.

Jesus behövde aldrig sitta och vara lite sur på sig själv i Frankfurt för att ägg och bacon och fem Holsten tillslut ändå blev dyrare än The New York Breakfast för 30 åjro.

Jesus behövde aldrig hamna mitt ibland ett tonårsgäng med tjockisar på väg till nåt scoutläger på ett redan trångt och irriterande flygplan.

Jesus behövde aldrig bli indragen i ett rum av nån överspänd jävla väktarjävel och bli anklagad för att vara intresserad av vapen och knark med motiveringen ”folk i din ålder är det”.

Grattis Jesus!
Idag är det 6000 år sedan du flög iväg.

Du satt inte på Arlanda och var nervös och lite tjurig över specialerbjudandet om kaffe och en torr fralla för 125 kr och försökte stänga ute oljudet som bara två medelålders kärringar kan framkalla efter två klunkar vin.

Nej, du behövde bara börja fladdra lite med näsvingarna och sen for du mot himlen.
Till din kompis Gud.

Och sedan dess har ni vandrat omkring där uppe och hatat fattiga och bögar. Kul!

Han hade det egentligen väldigt bra, den där Jesus.

One more cup of coffee

08.30 var jag var på praktikplatsen. 21.00 åkte jag därifrån. Livet är hårt ibland.

Och det irriterar mig lite att femtiominuterssamtalet till Amerika ingick i tjänsten och därför inte kan kategoriseras som okynnesringning.

Misstänker att jag fått svininfluensan i magen, jag hakar lätt på trender lite för sent. Vaccineringen hjälpte tydligen inte. Två veckor med armen i mitella för ingenting. Tack så hemskt mycket för dubbelt lidande.

Eller så beror det på allt jävla pimplande av kaffe. Nu ska jag lägga mig och rulla tummarna och vänta på att koffeinet dunstar ur kroppen. Ska bara ta en kvällskopp först.

Hej då.

Lights

Jag tycker inte om majs. Inte alls faktiskt. Popcorn är ganska gott, om än lite menlöst. Majschips är också gott. Det är som att åka till Mexiko varje gång. Tror jag, jag har aldrig varit där. Man kan lätt bli skjuten i Mexiko har jag läst, i alla fall om man håller på med knark i någon form.

Men majs, ren majs, är nästan värre än borgarna. Ett ynka litet fult majskorn kan förstöra en hel måltid. Och sen känns det som att hela veckan är skamfilad.

Så majs ligger helt klart på minussidan.

Och övergångsställen.

Jag har nästan börjat avsky övergångställen. I alla fall sådana med ljussystem. Rött och grönt och nåt mittemellan lyser det och utifrån färg får man tolka om man ska gå eller inte.

Jag har varit i kontakt med övergångsställen förr, det har jag. Men det är först på senare tid jag börjat uppmärksamma hur jävla dum man känner sig.

I alla fall jag. Jag känner mig dum ungefär 18 gånger per dygn. Jag är nog dum när jag sover också. Det finns säkert de som tycker att jag sover på ett mycket efterblivet sätt.

Men jag känner mig extra dum när jag står vid ett övergångsställe och väntar på att det ska bli grönt. Det är okej om trafiken rullar på. Det känns mindre bra när trafiken är stilla.

Min ibland narcissistiska läggning gör att jag inbillar mig att alla i bilarna tittar på mig när jag väntar.
– Herre jävla Jesus så dum han ser ut, killen som står och väntar!
– Ojojoj, vilket förbannat riksmongo.

Så låter det i bilarna. Och sen kommer det nån krum liten kärring och kilar över gatan med rollatorn framför sig. Och kvar står jag och väntar på att det ska bli grönt.

Jag befinner mig helt klart i ett fysiskt underläge mot en bil. En bil skulle lätt vinna en eventuell brottningsmatch.

Förra veckan var jag nära att bli påkörd av sån där stadsjeep när jag skulle vara cool och världsvan och gå mot rött. Man behöver stadsjeep i Stockholm, det hörs liksom på namnet, och särskilt på våren när det ligger grus på vägen efter snöbekämpningen. Den där jeepen, med en grill som ett jävla bogvisir, var i alla fall nära att kapa bröstkorgen på mig.

Då kände jag mig dum.

Och istället för yra mer skit ska jag gå och köpa snus. Och sen läsa en rapport inför morgondagen. Ni får lyssna på Lights med the Sisters of Mercy. Den handlar om ljussystem eller nåt. Hej då.

Floorshow

Jag ska åka till Täby. Det verkar svårt, man ska byta till nån bana av nåt slag och det tar en jävla tid. Jag ska inte läsa lusen av Reinfeldt, ibland måste man få vara ledig också. Näe, jag ska titta på när glada ungdomar spelar innebandy.

Jag ska inte spela själv eftersom innebandy är för kärringar. Och för att det gör ont efteråt.

Hej då.

Be bop a lula

Ikväll är jag bortbjuden. När man är vuxen och bortbjuden ska man ha med sig något. Det hör liksom till. En blomkvast eller en flaska vin eller möjligtvis både och.

En öppnad chipspåse, lånad från kontoret, är vad värdparet ska få lägga på troféhyllan ikväll.

Nu ska jag öppna en mysljummen folköl och rycka näshår. Att rycka näshår mina damer och herrar – det är smärta det.

Hej då och så. Ha en häftig fredag.

Little animal

Jag var lite dyster imorse när jag var på väg till jobbet. Det kändes inte så bra, lite ont i magen och så där som man gärna kan ha en torsdag utan stordåd och bara krav.

Sedan skärpte jag till mig och tänkte att det alltid är någon jävel som har det värre. Folk är sjuka och folk dör och folk skiljer sig och är ledsna och naturen har det inte så jävla lätt heller med freon, kvicksilver, rhoca gil och borgarblod som förorenar.

Världen går liksom inte under bara för att man inte levererar som man ska.

Satt mittemot en tjej på tunnelbanan. Hon hade solglasögon och jag funderade en sväng på om hon var synskadad eller cool. Men jag kom inte fram till något vettigt och bläddrade i den där gratistidningen istället. Och läste om världens bästa sommarjobb.

Fan, jag skulle vilja ha det där jobbet tänkte jag. Smyga runt och mysa i hagarna på Kolmården och skriva om att järvmamman Michelle äntligen lyckats kalva och mata nån liten tigerunge med isglass och fotografera det hela.

Men icke. Så blir det inte. Verkligheten kom över mig. Jobbet kommer gå till nån liten jävla gymnasist med glasögon. Jag får flytta lådor med döda frysta djur från punkt A till punkt B på Samhall jag, utvecklande och stimulerande. Måtte dårskapen förhindra vansinnet.

Bestämde mig för att resten av dagen skulle bli lågproduktiv. En sån där dag när man bestämmer sig för att leta efter ett gem i förrådet och inte fan kan göra någon annan uppgift innan utskrifterna är gemade eller häftade eller va fan som helst.

Så där satt jag sen på kontoret och funderade på om jag skulle rita streckgubbar med en blå eller röd penna och led mina helvetens kval inför beslutet när chefen klev in.

Hon berömde mig först för mitt arbete och jag blev minst sagt förvånad. Sedan erbjöd hon mig ett eventuellt extrajobb till hösten, för att jag är bra.

Det gjorde mig glad. I en timme eller två.

Sedan tog verkligheten över igen och jag intalade mig att det mest beror på kön. Att jag som man blir inkvoterad på grund av kön i en kvinnodominerad bransch. Vilken klåpare som helst med en fingerborg och två jordnötter i skrevet hade förmodligen fått samma förfrågan oavsett kompetens.

Och nej, jag är inte inom vården. Blod är otäckt.

Men men. Jag är nog duktig ändå. Grattis till mig. Tack, tack och gonatt.

TV eye

Med uppgift att handla inför mötet stod jag på gatan. Mentalt uppjagad inför ett ansvarsfullt uppdrag. Pengarna brände mot låret i fickan, en större summa hade jag aldrig tidigare sett på riktigt.

Jag skiter i det här, jag bara drar, tänkte jag. Tar pengarna och sticker ner till Medelhavet och öppnar en egen rörelse, kanske äntligen få driva en egen apelsinlund. Om man nu driver en apelsinlund, det vette fan. Men ändå.

Bara glida omkring med apelsiner som sällskap och sörpla uppfriskande vin ur genuina krus med läderrem och ha stråhatt och sandaler och uppknäppt skabbskjorta. Kanske ljuga om att man hade varit något viktigt i Sverige. Kanske ljuga om att man varit bra.

De skulle allt undra på kontoret, fundera på vad som hände med praktikanten. Det skulle de.

– Han bara försvann och dog, skulle de äldre säga.

– Han tog en dusch precis som Bobby Ewing gjorde, skulle de yngre säga.

För sjttio- och åttiotalister fattar inget och kan bara relatera till tv-program.

Själv var jag svältfödd på tv-tittande. Testbilden och Moi Mukulat var det jag fick. Så det enda jag kan relatera till är pipande ljud och några färger och en medelålders kärring med handen i bakstjärten på en talande grådassig råtta.

Och det kommer man inte så jävla långt på. Men tillräckligt långt för att inse att man inte kommer längre än till möjligtvis Norrköping för 300 kr.

Ja, jo, jag var lite väl entusiastisk över summan till en början, jag insåg det.

Så jag gav fan i att dra till Norrköping, istället gick jag och köpte frukt som jag skulle.

Nu dricker jag ett glas vatten och stimulerar hjärnan med ett nystulet extraprisblad från Ica. Det är inte fy skam det heller.

Gott sade konungen och slog svansen i bordet.

Turn loose the swans

Eftersom jag tydligen har två jävla skoluppgiftsjävlar som skulle varit inlämnade för en vecka sedan har jag inte tid med de här dumheterna.

Men jag kan stilla konstatera att leggings nästan fungerar lika bra som långkalsonger. Min kropp är fortfarande sargad efter helgens idrottande, därför kan jag inte prova töjbarheten i dessa legginsisar. Men jag övertygad om att om jag ut på gatan nu skulle folk genast börja viska om ”han i Svansjön” eller nåt annat sånt där när man hoppar och studsar och sprätter med benen och ha rouge och få vara sig själv för en stund.

Hej då.

Big balls

När jag var 15 år sköt jag mitt fotbollslag till pojkallsvenskan. En milstolpe inom svensk fotboll som många antagligen fortfarande pratar om vid fikaborden eller över fredagsfonduen hos svärmor.

Jag valde att lägga av efter den säsongen, man ska sluta när man är på topp. Istället inledde jag en karriär vid grillplatser och lekplatser och garage där man utropade sig själv till kung över hela jävla världen efter att ha nosat på en halv folköl.

I en ålder runt 20 gjorde jag comeback i ett korplag. Vi spelade i samma serie som nåt kriminellt mc-gäng, det var väl inte så jävla kul. Särskilt inte efter att jag försökt skämta med en av dem på krogen och sagt att jag skulle knulla honom i röven. Jag var lite nervös efter det. Hade lite ont i magen liksom.

Sådan jargong förbrödrar inte alltid. Det kan ni ha i åtanke.

Nåväl.

Igår skulle jag visa människorna i Stockholm hur en fotboll ska rullas, hur man gör tjusiga tricks och så vidare. Den spelare som jag mest identifierar mig med är nog Lionel Messi. Vi påminner mycket om varandra förutom att jag har mycket mer pondus. Pondus i form av sisådär 10-15 kg för mycket på min torso.

Likheten med Messi är i alla fall så som jag minns det.

Efter första bollkontakten och en tvåmetersrusch började det svartna för ögonen, jag såg monokroma regnbågar när jag blundade. Trögflytande saliv fyllde min mun och hängde som ett klibbigt, men ack så imponerande, spindelnät när jag försökte spotta.

Det smakade blod.

Jag vet inte exakt hur duktig Messi är på att sparka i luften, men jag tänka mig att jag är en aning skarpare på den punkten. Men det är väl tyvärr bara på den punkten jag är bättre än honom. För dra åt helvete vad den lilla teknik som förr fanns i benen är borta.

Inte en passning rätt. Inte ett skott i vettig riktning.

Bara ångestfyllda stön.

Men jag gjorde ett mål, det gjorde jag. Problemet var bara att när jag vände om för att ta emot glada tillrop från mina lagkamrater var alla på planen på väg till sidlinjen. Det var halvtid och jag hade inte uppfattat det. Alltså hade jag lallat omkring själv och haft helt öppet mål, inte en motståndare inom en radie på 37 meter.

Målet räknades inte.

Efteråt tryckte jag i mig en biffstek, grönsakerna petade jag bort för att kunna koncentrera mig fullt ut på såsen som tillbehör. Måltiden sköljdes ner med sex stora öl. Det gäller att återställa balansen i kroppen när man rört på sig.

Idag har jag jävligt ont i ryggen. Det beror väl på att jag mest stod framåtlutad med händerna på knäna och försökte andas under matchen. Jag har även fått en stor blodblåsa under ena stortån. Den gör också ont.

En rollator vore något nu när jag ska leta upp en bänk i solen.

På bänken ska jag läsa Killing yourself to live – 85 % av en sann historia av Chuck Klosterman. Det är veckans boktips. Fan va bra ni har det, ni på internet. Får allt serverat på silverfat. Det är jag och Oprah Winfrey som får den här världen att snurra runt.