Jag inledde en löparkarriär i vintras. Efter två rundor på
ungefär tre kilometer vardera kände jag att det fick räcka. ”Marian, there’s a
weight above me and the pressure is all too strong” sjöng Andrew Eldritch på
80-talet och det var ungefär så jag kände nu på 10-talet. Det blev för mycket. Jag
tog en paus.
Helt sonika gick jag in i en lågintensiv träningsperiod. För
mig betyder en lågintensiv träningsperiod att man inte tränar alls, för andra
betyder det kanske något annat. Fint så, vi lever i ett fritt land och man får
tolka saker precis hur man vill.
I somras kände jag att det var dags att göra comeback, att
återigen visa vem det är som egentligen bestämmer vid sjön. Så jag lufsade i
tre kilometer och kände yrsel, av- och blodsmak. Men jag fortsatte att försöka
någon gång i veckan eller två, om den glada timmen på någon av stadens mindre
fashionabla krogar ändå var missad.
Efter sex kilometer i går kände jag hur Anders Gärderud,
gasellen från Brännkyrka församling, vaknade inom mig. Jag ville försöka att
klara av tio kilometer (en mil i folkmun).
Så jag fortsatte. Till slut var det inte en fråga om att klara milen, utan
istället att göra det under en timme. Att klara milen under en timme för en
löpare är som för fopollslandslaget att visa lite hjärta eller som för en
sd-politiker att få något vettigt sagt eller Italien att inte vara ett jävla
skitland.
Jag passerade industrier, jag for fram över parkeringar,
stock och sten, jag kryssade mellan halstatuerade ungdomar med keps och jag
skrämde med min fasansfulla fart slag på småhundar med följe (har man en hund
som inte är stor nog att brottas med får man skylla sig själv). Vid kyrkogården
hejade döingarna på mig, och då sprang jag fortare ty gastar och liknande
skrämmer mig.
Till oljudet av Scandinavian Jawbreaker med Anti Cimex
spurtade jag för att sedan ramla ihop intill vattnet på tiden 58:40, total
längd – 10.03 kilometer. Som på film. Som i en hjältesaga.
2012, året som kommer att gå till historien då Centerpartiet
fick två journalister fria och Wayne Nilsson sprang en mil för första gången i
sitt liv.
I dag har jag ont i ryggen och i mina knän, kan inte gå i
trappor utan att se ut som en haltande olycka. Och det smakar fortfarande blod
i munnen. Och jag har blod på ena tummen efter en hemsk köksolycka. Därför har
jag gjort en häftig låtlista med blodtema.
Ha en häftig fredag och så. Nu tittar vi på en rivig video
också. Hej då.
5 kommentarer:
Om det är sant är jag klart imponerad.
Jag ska också börja träna nu. Närsomhelst faktiskt. Kände att det kunde vara viktigt för dig att veta.
Hej, underbar blogg! Jag är grymt imponerad att du trots allt sprang. Det är mer än vad jag klarar, 5 km på 36 min klarade jag på nyårsafton. Man får vara nöjd med det lilla.
Så synd att du inte bloggar mer. Din blog var min ljuspunkt i tillvaron
I miss you, baby W.
Skicka en kommentar