I´m finding it harder to be a gentleman

Jag ville sköta det snyggt, som en vuxen man. Inte gömma mig bakom alkohol eller lögner. Eller en kombination av de två. Jag skulle säga till Marinella att hon var en fin och bra tjej men att det ändå inte riktigt klickat. Och kanske köra den slitna klassikern om vänskap. Marinella var verkligen en fin tjej, väldigt snäll och generös. Men det var ändå något som saknades. Kanske brast illusionen om den perfekta kvinnan när hon berättat att hon ibland brukade ha keps.
Jag vet inte.
Och nu stod vi där, vid bron, på väg åt olika riktningar efter krogbesöket. Vi skulle säga adjö, jag för alltid. Det kändes bra att jag inte legat med henne, inte ens utbytt saliv. Lättare att ha ryggen fri när man ska avsluta något. Skönt att slippa höra ”Du ville bara knulla mig, ditt svin”.

- Jo du, Marinella...
- Tyst, säg inget.

Hon såg lycklig ut, som ett glatt djur ovetandes om den kommande slakten, när hon böjde sig fram för att kyssa mig. Instinktivt ryggade jag tillbaka.

- Men, vad är det för fel?
- Eh...alltså...jag är nötallergiker.
- Jaha, men vad gör det nu?
- Ööh, du kan liksom innehålla spår av nötter. Som en chokladbit. Typ.
- Men jag förstår inte, på restaurangen förut sa du ju att allergiker och astmatiker var den lägsta formen av människor.
- Jag tycker att det är viktigt med självironi.
- Du ljuger ju bara.
- Nej, verkligen inte.
- Men den där skålen med chilinötter som du stal från grannbordet tömde du på under en minut.
- Jag måste gå nu, ska upp tidigt till jobbet imorgon.
- Men du har ju för helvete semester!!

Jag började gå, hörde hur hon grät och skrek något om vikten av ärlighet och att hon aldrig tidigare blivit så illa behandlad. Jag gick fortare, vände mig inte om. Vågade inte. Det började regna. En känsla i magen förmedlade att jag kanske inte var en riktig man trots allt. Inte som Luke i Gilmore Girls.